Rosa The Movie: En film om kärlek, svek, svartsjuka och lögner

Efter skildringen av det Gestapoliknande gotländska kollot i "Lilla Jönssonligan på kollo" verkade det helt uteslutet att ett gotländskt kollo skulle kunna dyka upp på filmduken igen. Men återkomsten kom tidigare än anat.
I "Rosa - the movie" är det ett mer idylliskt kollo som utgör fond. Solen skiner, ungdomarna grillar vid raukarna, paddlar kanot, har roliga temakvällar och får nya vänner. Allt under ledning av världens bäste kolloledare. Men de insikterna om att allt är så bra kommer först i slutscenerna. På vägen dit är "Rosa - the movie" en film med en mix av känslor - kärlek, svek, svartsjuka och lögner - allt det som hör en tonårsfilm till.

Rosa och Ville, spelade av Anna Ryrberg och Freddy Åsblom, får inte fira ettårsdagen som par tillsammans. Som 14-åringar är de i den ålder då man vill en massa saker, men ändå tvingas lyda föräldrarna. Rosa måste åka på kollo och Ville tvingas segla i skärgården med sin pappa.
På kollot snärjer Rosa in sig i en rad lögner. Hennes dröm är att bli popstjärna och hon "råkar" säga att hon ska spela in en skiva efter kollovistelsen. Lögnen gör kollovistelsen allt mer ohållbar, samtidigt som hon känner sig sviken av Ville.
Rosas känslolägen förmedlas genialt i de låtar hon framför i de drömsekvenser filmen innehåller. Det blir allt mer punk efterhand.

"Rosa - the movie" är uppbyggd enligt standardkonceptet. Mot slutet, när allt är mörkt och eländigt, vänder det plötsligt och slutet blir förstås lyckligt.
Aningen för sockersött i min smak, men ungdomar som gillar sött får en hel godispåse med sig hem.
Slutet innehåller dessutom en hel del sensmoral. Sanningen löser upp alla knutarna, man ska vara sann mot sig själv och inte ljuga för andra.

Rosa har från seriefigur i Kamratposten blivit tv-serie och nu film.
Det är samma skådespelare på bioduken som i tv-rutan, vilket innebär att de har erfarenhet. Och rutinen märks, både i agerandet och i replikerna.
Det gotländska landskapet bidrar till att skapa en gemytlig miljö, men regissören Manne Lindvall (som tidigare regisserat "Lejontämjaren") är mer intresserad av att skapa utrymme för spelet mellan ungdomarna och deras känslor - för det är det filmen handlar om. Det gör han rätt i.