Romantik och andlighet i konsten

Samtidskonsten står inför ett tvingande vägval därför att konstnärerna börjar tvivla på sin praktik. Det tror Owkui Enzewor. Han är det internationella konstlivets kanske mäktigaste kurator just nu. Enzewor anser att skälen till tvivlet är att samtidskonsten inte får respons i sina utsagor om konstens mening i den rådande politiska och ekonomiska världsordningen.
Konstmåleriet har de senaste hundrafemtio åren ständigt fått frågan: Vad pekar framåt? Vad kommer att värderas högst av nästa generation konstnärer och kritiker? Den sortens frågor kom när impressionistmålarna visade sina dukar på 1860-talet och har fortsatt sedan dess. Ett årtionde har kritikerna sagt att konstmåleriet nått sin slutpunkt. Nästa årtionde har den åsikten bytts helt om. Måleriet lever igen och pekar mot nya mål. Och så vidare. Rundgången i åsikter om måleriets liv eller död upprepas igen och igen.

Ett bortglömt värde
Senaste årets mest besökta måleriutställning i Sverige blev Salvador Dali på Moderna Museet, men den tveklöst mest omskrivna utställningen blev Caspar David Friedrich på Nationalmuseum. Friedrichs romantiska måleri från 1800-talet har ett värde som helt och hållet saknas i samtidskonsten - ett bortglömt värde som alla längtar till, menar många som såg utställningen. Och som på beställning utropade plötsligt alla konsulenter och kuratorer att vi står inför en ny andlighet och romantik och att det är måleriets sak att visa det - precis som Friedrich gjorde för länge sedan.
Det här årets mesta måleriutställning kommer att bli Evert Lundquist (1904-94) på Moderna Museet (16 januari - 11 april), gissar jag. Lundquists måleri ser ut som motpolen till Friedrichs romantik. Men egentligen handlar det om samma sak: Måleriska problem.

Måleriet som praktiskt arbete
Evert Lundquist var också en romantiker men hans romantik handlar om måleriet som praktiskt arbete. Friedrich målade naturens andlighet i landskapsvyer. Lundquist kunde måla en enkel yxa eller en kopp på ett bord, om och om igen, under lång tid för att söka måleriets innersta mening, som han såg det. Det sägs att han var som en gammal knarrig aristokrat, omgiven av oljefärg, klädd i engelsk tweedkostym, och ständigt med en rökpipa i munnen. Det är den romantiken vi nu ser återuppstå i utställningen på Moderna Museet.
Den gamle allvetande domaren i svensk samtidskonst, Ulf Linde, sa nyligen om Evert Lundquist-utställningen: Jag är glad att det är en signal som betyder att man vill ta hand om svensk konst efter all den postmodernistiska skiten.

Konstens vägval
Den mäktige kuratorn Owkui Enzewor säger så här: När samtidskonsten inte får den respons den önskar i politiska frågor så tror jag att där finns fröet och vägen till omfattande tvivel på konstens värde och praktik.
Evert Lundquists arbete med att måla länge och omständligt i tjocka lager av linoljefärg för att skildra andlighet i ett så banalt motiv som en yxa på en huggkubbe eller en kopp på ett bord - blir det nu konstens vägval några år framöver?