Visst, äldre konst kan bilda resonansbotten för den samtida. Ge perspektiv och djup. Och samtidskonsten kan få oss att se nya dimensioner i äldre verk. Men ingetdera händer här.
De tre manieristiska målningarna dör på de vita väggarna. (Häng aldrig, aldrig en målning på en vit vägg, proklamerade en gång arkitekten och curatorn Philip Johnson.)
Det enda som får något att hända i rummet är Maurice Cattalans uppstoppade duvor som sitter i uppflugna under taket och befläckar konsten, som Venedigs levande duvor gjort i tusentals år.
Temat för årets biennal är "Illuminazione / Illumination". Det kan utläsas på flera sätt, förutom den uppenbara kopplingen till ljus för det också tankarna till upplysning och kunskapssökande.
Curatorn Bice Curiger vill också sätta fokus på relationen mellan nationalism och konst - illuminera nationen. Tanken är bättre än resultatet.
Det mesta och det bästa händer ändå i de nationella paviljongerna som utvecklat temat mer framgångsrikt än huvudutställningen. I år är de 89 stycken - en rekordnotering.
Mycket finns också att se i de knappt fyrtio utställningar som sker i samarbete med biennalen på andra platser i Venedig.
Därtill finns hundratals konstnärer och gallerister som passar på att hyra utställningslokal medan konstvärlden är på plats. Den som vill se allt har att göra hela sommaren och en bra bit in på hösten.
Övertygande
De tre före detta ledande imperialistmakterna som presiderar överst på kullen i Giardini - Frankrike, Storbritannien och Tyskland - har alla övertygande presentationer.
Frankrike representeras av en fabriksliknande installation av Christian Boltanski där barn kommer till världen på löpande band.
Mike Nelson har återskapat en installation som han gjorde på Istanbulbiennalen 2003. Det kan låta som att koka soppa på en spik, men upplevelsen av att förflyttas till Turkiet är svindlande.
Tyskland - som fick årets pris för bästa paviljong - visar en retrospektiv över filmaren och världssamvetet Christoph Schlingensief.
I den polska paviljongen, på andra sidan kanalen till Santa Elena, avslutar Yael Bartana sin trilogi om den fiktiva judiska renässansrörelsen, som vill få 3,3 miljoner judar att återvända till sina förfäders land Polen. Två delar visades förra sommaren på Moderna Museet i Malmö.
Nykomlingar
Utanför Giardini återfinns bland annat nytillkomna nationer som Andorra, Saudiarabien, Bangladesh och Haiti. Till länder som återkommit efter långt uppehåll hör Indien, Kuba och Irak.
Intressant är den panarabiska paviljongen där flera verk direkt anknyter till det senaste årets frihetsrörelser i området, bland annat en bonad gjord av knallpulverskott. På den kan vi läsa att en cowboy alltid är fri från religiösa och rasistiska fördomar.
Den egyptiska paviljongen ägnas minnet av konstnären Ahmed Basiouny som sköts till döds på Tahrirtorget 28 januari i år.
En stark presentation gör också Island. Liba Castro och Ólafur Ólafson har utvecklat sitt projekt "Your Country Doesn’t Exist" som inleddes i Istanbul 2003. I en gondol har de färdats på Venedigs kanalsystem och framfört en tonsättning av sitt politiska budskap på flera språk.
Ointressant
Den svenska paviljongen tillhör dessvärre de mer ointressanta med Andreas Erikssons svala måleri och avgjutna mullvadshögar.
Fia Backlund försöker visserligen gripa sig an skärningspunkten mellan konst och nationalism i ett intervjuverk som kan följas i audioguider på Giardini. Men intervjuerna är för långa, oredigerade och ointressanta för att tillföra något till diskussionen. Det känns mest som att tvingas överhöra ett mobilsamtal på en buss eller ett kafé.
Det mest fascinerande med Venedigbiennalen är att mycket ter sig helt irrelevant, obegripligt och ointressant med ett västerländskt konstvärldsperspektiv.
Det gäller inte minst länder som inte dragits in i den globala samtidskonstproduktionen. Som visar det de själva tycker är spännande, bra och riktigt, utan att snegla på vad som passar in. Med tanke på de enorma resurser, såväl ekonomiska som personella, som måste investeras för att visa en utställning i Venedig under tre månader är det säkert med stor övertygelse som de gripit sig an uppgiften.
Begränsningar
Aldrig blir den så kallat globala samtidskonstvärldens fördomar och begränsningar tydligare än i dess förakt för dem som inte anpassar sig till normen, oavsett om de kommer från Azerbadjan eller Zimbabwe. Aldrig blir min egen begränsade horisont mer synlig.
Den som avstår från att resa till biennalen kan ändå följa några av verken på webben. Mest spänd är jag på om konstalpinisterna Thomas Huber och Wolfgang Aicher ska lyckas dra sin hemmabyggda båt till fots över alperna.
Den som ser en likhet med Werner Herzogs mästerverk Fitzcarraldo (1982), ser inte fel. Målsättningen är en triumfatorisk färd på Canal Grande. Vill det sig riktigt illa kan det sluta som med Titanic.