Publiken gillade läget
Alla med ett framgångsrikt förflutet i den svenska Melodifestivalen som gemensam nämnare. Fina framgångar där två vunnit, Tomas Ledin 1980 med "Just nu" och Jill Johnson 1998 med "Kärleken är", och där Andreas Johnson kom trea i år med "Sing for me".
Att det är Tomas Ledin som avslutar och som är paketets stora stjärna och dragplåster som merparten väntat på, är förstås ingen överraskning. Han drar i gång - sobert elegant i svart inklusive gitarren - med "Inte en chans" från färska plattan, rockflirtiga "Plektrum". Han följer upp med "Lika hopplöst förälskad" och "På vingar av stål".
Från albumet har låten till fotbolls-VM, "Vi är på gång - VM 2006", där han ju samplat sig själv, inte blivit den förväntade stora hiten. Något som delvis förstås berodde på Sveriges mediokra insats. I stället är det "Gilla läget" som är det senaste tillskottet till den Ledinska hitkatalogen.
Tomas Ledin meddelar att hans mission för kvällen är att sprida glädje. Och när han mot konsertslutet rutinerat fyrar av en rad publikfavoriter som "Sommaren är kort", "Just nu", "I natt är jag din" med flera, i en veritabel hitkavalkad, är konserten förstås i hamn för hans del.
Den nostalgiska allsången ljuder med jämna mellanrum och armarna vevar i luften när scenmannen så bestämmer. Publiken gillar läget.
Men han gör även andras material, som en kort version av Dylans "All along the watchtower" sedan han först meddelat en omfattande verbal hyllning till 1960-talet.
Tomas Ledin och medmusiker bjuder på en ovanlig gitarrkoncentration bland keyboardmattorna och bandet ljuder tuffare än vanligt.
Andreas Johnson är förste man på scen. Som vanligt en otacksam uppgift,. Solen strålar stark och långtifrån alla i publiken är på plats och bland dem som är det, har bara en bråkdel kommit för att främst lyssna på Andreas.
I bagaget har han egentligen bara en låt välbekant för huvuddelen av åhörarna - "Sing for me". Inte så mycket att bygga en konsert på och publikens gensvar är svalt och svagt på resten av materialet, inklusive hans andrahit, starka "Glorious", trots att han jobbar hårt under sin scentid. Men flera låtar visar på potential hos sympatiske Andreas Johnson, som dock måste jobba mer med att vässa sin musikaliska profil och där ytterligare några tunga låtar på repertoaren är ett måste.
Jill Johnsons framträdande präglas av den stompiga countryrock som hon firat ganska stora triumfer med. Men även här känns avsaknaden av brett bekanta låtar stor. För några av de schlagerlåtar hon också kunnat ha med på repertoaren, har Jill skippat helt.
Men "Crazy in love" är förstås en given favorit. Och, rockstötiga "You can´t love me to much" gör hon häftigt liksom nya "I´m sorry", likaväl som hon kan vara inkännande som i "Breakfast in New York" med dess allvarliga textinnehåll.
Ett trestegståg som gav publiken vad den förväntade sig.
Så jobbar vi med nyheter