Pedagogiskt instrument för klasser

När "Tusen gånger starkare" visades för pressen under Malmö filmdagar delades publiken i ett skarpt snitt. Alla var överens om att regissören Peter Schildt och författaren Christina Herrström har något viktigt att säga om genus och över-/underordning. Och att "Tusen gånger starkare" inte är en lyckad film. Frågan var om budskapet rättfärdigar filmen.
Helgar ändamålet medlen? Får man göra en dålig film om man har ett gott syfte?
Mitt svar är nej.
I "Tusen gånger starkare" möter vi, i sann "Gökboet"-anda, en fri outsider som kommer in i en fast hierarki och luckrar upp den. Förskräcker några, förlöser andra.
Här är miljön ett svenskt högstadium där killarna utgör en provkarta på manliga härskartekniker medan tjejerna är fnissande omedvetna om sin egen underordning. Tills den nya eleven Saga gör entré. Hennes blotta närvaro medvetandegör de förtryckta flickorna och får till och med klassens sminkade fjortis till alfahona att plötsligt låta som Gudrun Schyman.
Det finns inga levande gestalter i "Tusen gånger starkare", inga autentiska repliker. Bara pappfigurer med pamfletter. Peter Schildts berättarteknik gav honom en unik röst i lysande tv-serier som "Ebba och Didrik", "Xerxes" och "Glappet", men här slår tekniken tillbaka och bara förstärker den redan för starka känslan av plakatteater.
"Tusen gånger starkare" är en manual i genuspedagogik, inte ett levande drama. Den må i sin övertydlighet vara ett vettigt pedagogiskt instrument för skolklasser. Men då borde den gå direkt till skol-dvd och inte ta vägen via bioduken.