Hon har skeppet lastat med improvisationsteater, böcker och spännande pedagogik.
Möt kvinnan som identifierar sig med Joakim Thåström, funderar på att författa bakom mask och lär ut konsten att frigöra kreativitet.
Pauline Wolff är författare. Hennes tredje bok kommer ut i mars. Hon är också improvisatör och kursledare i improvisationsteater. Dessutom kombinerar hon dessa båda yrken och håller egna workshops i lusten att skriva.
Det var slumpen som gjorde att Pauline Wolff hittade improvisationsteatern för sådär tolv år sedan. Efter några års kurser blev hon erbjuden att bli ledare, och på den vägen är det.
Pauline Wolff beskriver en uppvärmningsövning för att ge mig en blick av hur impro, som improvisationsteater kallas, kan fungera. Tillsammans i en mindre grupp får varje person till uppgift att bilda en liksidig triangel med två andra personer, helt utan att prata med varandra. Gruppens formation kommer att förändras kontinuerligt, då varje individ måste anpassa sig för att behålla sin position till de andra. Det är lätt att dra paralleller till det verkliga livet ur denna övning. Och jag slås direkt av insikten om hur nyttigt det är att se saker ur olika perspektiv, att ibland själv vara den som anpassar sig efter andras handlingar.
Inom impro jobbar Pauline Wolff mest med tonåringar och vuxna. På senare tid har dock regeringens satsning Skapande skola gett henne tillfälle att arbeta med en något yngre åldersgrupp. Det är elever i klass 7 som deltar och Pauline Wolffs roll är att få ungdomarna att skapa nya berättelser utifrån de platser de bor på.
- Det handlar om den lokala berättartraditionen och att låta ungdomarna använda ett spontant, prestigelöst berättande, säger Pauline Wolff. Tillsammans med en konstnär, en slöjdare och en skådespelare skall berättelserna komma att gestaltas både konstnärligt och muntligt. Det är en spännande resa för både elever och kulturarbetare.
I improvisationsteater används vanligtvis inte mask, utan gestaltningar sker genom just improvisation. Användandet av mask är dock något som lättare kan få en att sätta sig in i en annan roll, genom att man döljer sig själv för andra. Pauline Wolff berättar att hon har spelat impro med mask en gång, och det hon upplevde då var att egot försvann.
- Jag verkligen struntade i vad andra skulle tycka. Det fanns inget dömande, säger hon.
Det skapade också en tankeställare inför författandet;
- I skrivsituationen är det optimalt om jag i mitt författande på allvar kan vara en annan person. Det är det svåra, att förlora egot inför sig själv och sluta regissera, förklarar hon.
Som författare debuterade Pauline Wolff år 2002 med boken Bilder av Malin. Boken fick många lovord och tilldelades författarförbundets pris för bästa debut, Katapultpriset, samma år. Vissa miljöskildringar är hämtade från Gotland, där Pauline Wolff har tillbringat många av sina somrar. Boken handlar om en flickas och ung kvinnas identitetssökande, jämte den starka kärleken till Fadern. Språket är vackert poetiskt. Boken är dock inte självbiografisk, något som många recensenter tycktes tro. Denna felaktiga vetskap var något som triggade Pauline Wolff när hon skrev sin andra bok; Vi är luftens drottning, en bok som skiljer sig stort från debuten. Här bjuds istället en saga där huvudpersonen tillhör en ätt av luftakrobater och språket är välfyllt av alliterationer.
I den kommande boken, Swede, har Pauline Wolff låtit sin barndoms förebild Laura Ingalls locka henne med till 1800-talets Vilda Västern. Pauline Wolff lekte gärna indianer och cowboys som liten, och alla som har sett Ingalls Lilla huset på prärien vet hur lätt det är att föreställa sig den tid och de miljöer som lockar ett barn till lek.
Men det finns också en annan anledning till att Swede blev en västernberättelse.
- Jag lovade en barndomsvän att skriva en hästbok, det spårade ur och blev den här, säger Pauline Wolff.
Pauline Wolff har nyligen levererat manuset till förlaget och jag frågar henne hur det känns att slutligen vara klar, efter ett - som hon själv beskriver det - pedantiskt skrivande där 70 procent hamnar i papperskorgen.
- Nu är det upp till dig att tolka, jag är färdig med den, svarar hon. När jag lämnat in det sista, det är då berättelsen börjar leva för andra.
Att denna, hennes tredje bok, skiljer sig helt från de två första är något som Pauline Wolff anser kan vara negativt, och inte så taktiskt för hennes karriär.
- Det är svårt att skaffa sig en trogen läsekrets när jag hela tiden byter språk, påpekar hon men har ändå Joakim Thåström som förebild, just för att han lyckats gå sin egen väg.
- Thåström är stark som gör något han vill göra. Byter uttryck när han själv vill, istället för att bara hålla sig till samma som så många andra musiker, säger Pauline Wolff.
Workshopen "Lust att skriva" har uppkommit ur Pauline Wolffs eget skrivande och hennes förhållande till impron. Det handlar om att ha mod. Mod att misslyckas, mod att våga säga ja. Med improns hjälp lockas kreativitet fram, och man tittar på vad som hämmar eller gynnar den. Precis som i arbetet med sjundeklassarna är spontanitet viktigt. Prestationskraven reduceras och genom att skriva i grupp förlorar författarna den egna kontrollen över texten.
Några skrivargrupper finns på Gotland, men i övrigt tycker Pauline Wolff att det verkar vara ont om kulturaktiviteter. Hon drar paralleller till idrotten, där många föräldrar tycks anse att ens barn åtminstone bör utöva en sportaktivitet i veckan.
- Varför ser man inte lika mycket till den skapande, kulturella delen, undrar Pauline Wolff.
Samtidigt som hon imponeras av idrottens engagemang, med lottförsäljning, insamlingar och loppmarknader, tycker hon att det är alltför tävlingsinriktat. Trots det borde idrott och kultur kunna gå ihop och tillsammans se till att barn blir mer aktiva.
- För mycket dataspelande tar ifrån barnen kreativitet, här har vi något gemensamt att kämpa emot, säger Pauline Wolff.