Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, skrev Kipling och lite så kändes det en tidig helgmorgon i maj för några år sedan, när jag för GA:s räkning blev utskickad på kosläpp i Eskelhem.
Det var inte landet, korna eller ens dynglukten som kändes främmande, däremot aktiviteten i sig och framför allt tidpunkten. Klockan var inte ens tio slagen denna lördagsmorgon och vid den tiden brukade jag i vanliga fall ligga kvar i sängen, ofta med en begynnande huvudvärk och en muntorrhet som skvallrade om en blöt gårdag.
Kosläpp med bullar och mjölk stod i bjärt kontrast till detta och jag måste erkänna att jag blev ganska förvånad när vi svängde in på gårdsplanen i Eskelhem och möttes av en mindre folkanstormning. Hundratals, kanske tusen personer, företrädesvis småbarnsfamiljer, hade samlats särskilt för detta. Människor som jag aldrig någonsin sett och som sannolikt aldrig hade sett mig heller. Vi jobbade liksom i olika skift.
Men här förenades vi för en stund och såg förundrat på hur ystra kossor gjorde krumsprång i gröngräset. Jag hade faktiskt glömt hur roligt det är, men sen dess har jag återkommit flera gånger och nattskiftet är bytt mot morgon-, eller åtminstone dagskift.
Samma vår mötte jag några helt andra kor i Goa. Korna må vara heliga i Indien, men något vidare hyfs har de inte. När de inte hindrade den redan kaosartade trafiken, bajsade på stranden eller käkade allehanda sopor, var det min lunchsallad som blev uppäten. Att jag inte åt en endaste tugga nötkött varken då eller senare, hade jag uppenbarligen inget för.
Just hyfs är väl kanske inte kornas bästa gren. När jag i veckan var ute hos koälskaren Lisa Norman, använde en av korna sin långa tunga till att slicka sig själv i näsborren. Praktiskt kanske, men ingen vidare stil och finess.
När jag var liten hade vi tillsammans med grannarna två mjölkkor för husbehov. Jag lärde mig handmjölka hjälpligt men man fick passa sig, särskilt den ena var omåttligt förtjust i att sparkas. Återigen denna brist på hyfs.
Fast de mänskliga kossor man mött genom åren är ändå betydligt fler. Förresten tycker jag att det är orättvist att likna elaka fruntimmer med kor. Trots kornas brist på vett och etikett är det fantastiskt trevliga och vackra djur.
När jag ser ett par milda koögon kommer jag istället alltid att tänka på min älskade farmor. Hon hade stora, bruna, snälla och lite sorgsna ögon.
- Du har så kloka ögon, farmor, sa jag till henne bara några år gammal.
Om jag hade trott på reinkarnation hade jag nog letat efter farmor i kohagar och ladugårdar.
Nu gör jag inte det, men det hindrar inte att jag gillar kossor.
Kor gillar också åtminstone en av systrarna i Peter Gerdehags och Tell Aulins dokumentär "Kokvinnorna". Filmen står högt upp på den mindre betungande delen av min att-göra-lista. Jag har inte sett mer än trailern än men den verkar lovande.