Owe Ronström om Visbys utveckling till medeltidsikon - Marita Jonsson är stadens nya "concettista"

Varför måste så mycket av vårt kulturarv bevaras, varför anses det så viktigt och vad får det för konsekvenser.
Det är några av de övergripande frågor som Owe Ronström undersöker och diskuterar i sin nyutkomna bok om kulturarvspolitik: "Visby. Från sliten småstad till medeltidsikon" (Carlssons bokförlag). Illustrerad med något murriga, svartvita fotografier.
Idén till bokprojektet låter som en skröna. Owe Ronström håller etnologilektion vid Högskolan. Ämnet är Medeltidsveckan. En student från östra ön utbrister då: "Äh. De där ä bare för stadsboar och fastlänningar".
Vare hur det vill med detta. Debatten tog fart och mynnade ut i en överenskommelse om att man tillsammans skulle undersöka världsarv och medeltid i Visby. Ett projekt som resulterat i flera kurser och skrifter och där Owe Ronström nu framlagt sitt bidrag.

De olika kapitlen växlar mellan närgångna, detaljerade beskrivningar och diskussioner på mer teoretisk, abstrakt nivå. Lättillgängligt och snårigt blandas. Således hänvisas till Tolkien och citeras Smaklösas medeltidslåt "1-3-6-1 medeltid" likaväl som en mening kan lyda "Världsarv är en typisk top-down-företeelse".
Owe Ronström skildrar stadens förvandling, hur nya människor erövrar och utövar makt genom att ta kontroll över dess "ansikte". Det handlar om vilka idéer och värden som gestaltas och representeras. Han konstaterar att ringmuren redan i sig medför en gräns från stadens ytterdelar.

Synen på staden skiftar genom decennierna. På 1950- och 60-talen handlade det om hur man skulle kunna överbrygga den givna gränsen, förbinda inner- och ytterstad, öppna för mer trafik så att medborgarnas tillgänglighet till innerstadens affärer och kontor kunde öka.
Diskussionerna under 1980- och 90-talen handlade i stället om hur gränsen tydligare skulle markeras och hur biltrafiken skulle försvinna. I samband med världsarvsutnämningen satte man också, enligt Unescos krav, i gång med att synliggöra muren från utsidan genom att hugga ner träd och riva den lilla återstående förbindande bebyggelsen vid Söderport. I de gamla vallgravarna skapades en öppen belyst yta in mot ringmuren, "världens största vykort". När muren byggdes var det för att stadens invånare skulle få fri sikt ut mot eventeuella fiender. Nu gällde det att skapa fri sikt in mot muren och staden.

I ett kapitel berättar författaren en version av hur världsarvet Hansestaden Visby kom till. Här har han valt det ovanliga greppet att "punktmarkera" en specifik persons agerande i och med att han lägger tonvikten på en av huvudaktörerna, förre länsantikvarien Marita Jonsson.
Han utnämner henne till det nya Visbys "concettista" (planerare). Detta efter en sådan, C G Heraeus, en svensk verksam inom bildningseliten vid det habsburgska hovet i Wien (en stad som han för övrigt tar upp till jämförande studier flera gånger). Men hon är också en "kosmopolitisk opionionsledare", hon har ett ben i det lokala och regionala sammanhanget och ett annat i det nationella och internationella.

Owe Ronström avhandlar också i kapitlet "Öar och den mytiska geografin" ö-läget som ett skäl till att det gick så snabbt för Visby att bli världsarv. För trots att öar utgör knappt 1,5 procent av jordens yta så ligger en tiondels av Unescos världsarv på öar.
En utnämning som bland annat medförde rejält stigande huspriser i innerstan efter att 200 hus byggnadsminnesförklarats och därmed fått ta del av generösa upprustningsbidrag. I gengäld beskars den privata ägande- och förfoganderätten. Att få dessa husägare (samtliga utom två) att gå med på detta menar författaren inte kan beskrivas som något annat än "en betydande prestation".

I bokens final ställer Owe Ronström ett antal frågor: Bevara eller förändra? Vad är egentligen vad? Att bevara något enbart för att det är gammalt är en tämligen ny idé, och resultatet av sådant bevarande blir alltid något alldeles nytt. Och egentligen - finns det någon mer genomgripande förändring än bevarande?
Owe Ronström, född och uppvuxen i Visby och numera återbördad till den och med Högskolan som yrkesbas efter ett antal fastlandsår, kan och känner sitt Visby, turnerar infallsvinklar och diskuterar och provocerar gärna. Han dedikerar boken till Visbyborna. Och för den som är intresserad av staden är boken synnerligen givande, författaren kan konsten att hålla ett populärt tonläge även om texten emellanåt tenderar att bli föreläsande snårig.
Som underlag för diskussioner är boken utmärkt. Som att fastslå när förvandlingen skär där en vid uppförandet hårt kritiserad fastighet får lika starka reaktioner för sitt bevarande om någon efter några decennier skulle föreslå en rivning. Och när det gäller den egna stadens miljö och utveckling är tyckandet och åsikterna förstås i det närmaste oändliga och att den som bor i staden har åsikter om densamma är självklart.
Som läsare känner man sig onekligen mer bildad och argumentfylld efter att ha tagit del av "Visby. Från sliten småstad till medeltidsikon".