Ăstergren Ă„terser sina "Gentlemen"
- Den boken har pĂ„ gott och ont förföljt mig i 25 Ă„r. Nu behöver jag inte Ă€lta den mer, det Ă€r en blandning mellan sött och surt, sĂ€ger Klas Ăstergren.
Det var visserligen hans fjÀrde roman, "Gentlemen", dÄ den utkom 1980. Med tanke pÄ den enorma uppmÀrksamhet och betydelse romanen fick, Àr han glad för det. Annars Àr frÄgan, funderar han i dag, om han hade kunnat hantera hela cirkusen.
NĂ€r den kom ut och uppstĂ„ndelsen började befann sig den dĂ„ 25 Ă„r unge författaren Klas Ăstergren i Paris. Han fick rapporter om att boken sĂ„lde bra - till slut i hela 200 000 exemplar - och att den debatterades mycket. Men Ă€ndĂ„, inte till fullo.
- Jag kom hem först ett och ett halvt Är senare och dÄ började jag fatta vidden av det hela. Men dÄ insÄg jag ocksÄ att boken medverkat till att föda en generation av dandys. Boken blev synonym med ett vÀldigt avstÄndstagande frÄn det radikala Sverige och det var inte min avsikt.
Han tyckte inte om den författare han beskrevs som i media.
- Jag ville bryta med det, det var jobbigt att möta det ideligen pÄ krogen. Det var killar i smÄstÀder som gick omkring och kallade sig vid mitt namn, det var jÀttekonstiga saker. Obehagligt.
"Gentlemen" var en generationsroman utan att riktigt representera nĂ„got samtida generation. För i det proggiga VĂ€nstersverige i slutet av 70-talet skrev Klas Ăstergren en samtidsskildring som förvisso prickade in massvis med tidsmarkörer och en underliggande politisk historia - men framförallt var den en flödande rolig skröna om bröderna Morgan, eleganten Henry och den nedgĂ„ngne Leo. Och sĂ„ naturligtvis den unge författaren som flyttar in i Morgans kvart pĂ„ Hornsgatan i Stockholm med sina skrivmaskiner.
NÀr boken slutar befinner sig författaren i lÀgenheten med en kvinna, Maud, medan Henry Morgan Àr pÄ vift.
Vart ska historien sedan ta vĂ€gen. Och inte minst, hur kan Klas Ăstergren skriva boken? För han Ă€r inte samma författare nu som dĂ„.
- "Gentlemen" Àr svulstiga berÀttelser som fÄtt sin form av en författare som upptÀcker sprÄkets möjligheter och rikedom. Jag Àlskade ord och uttryck. Boken handlar mycket om det. Fanns fem adjektiv ville jag ha med dem alla.
Klas Ăstergren har förvandlats sedan dess. Skrivit stramare och pĂ„ senare Ă„r nĂ€stan helt arbetat med film och tv. Men nu kĂ€nde han sig mogen att Ă„terknyta till den ordrika stilistik han hade som ung.
Han lÀngtade efter lyxen att fÄ skriva en roman, att lÄta flödet ta vid. För en roman Àr ett uttryck för en livskÀnsla. PÄ samma sÀtt som "Gentlemen" var ett uttryck för en ung mans förvÀntan pÄ livet, sÄ Àr uppföljaren ganska givet nÄgot annat. "Gangsters" Àr en otÀck och sorgsen historia, men förmedlad med en stor lust.
- Allt Àr relaterat till denna livskÀnsla jag har i dag. Jag har inte tÀnkt ut en intrig, att det ska handla om skumrask i 2000-talets Sverige. Inte alls, det ska vara en krönika, det ska sammanfatta dessa 25 Är, bÄde i dessa mÀnniskors liv och i Sverige. Men jag har inte suttit med karta, tidningsklipp och bilder och prickat in hÀndelser, som jag gjorde med "Gentlemen".
Men "Gangsters" Ă€r en tidsbild av vad vĂ„rt land har blivit i Klas Ăstergrens ögon. Ett land av fula gallerior, kitschiga irlĂ€ndska pubar och en befolkning alltmer mer passiviserad i Sossesveriges stordrift.
Ăstergren sjĂ€lv driver ett litet kraftbolag tillsammans med nĂ„gra vĂ€nner i SkĂ„ne och han gĂ„r igĂ„ng med en svavelosande salva om en elbransch dĂ€r skatteregler gynnar storbolagen.
I "Gangsters" personifieras detta Sverige i figuren Envoyén, en ansiktslös Àmbetsman som gÄr anonyma politikers Àrenden. Som om nÄgon helt plötsligt skulle stiga fram i Kafkas "Processen" och sÀga "det var jag, det var jag som jÀvlades mer er!".
Och nu trĂ€der den yngre generationen fram. Och om vissa vill göra gĂ€llande att Klas Ăstergren nu Ă€r mörkare och mer desillusionerad, smickrar han samtidigt ungdomen. NĂ€r en ung kvinna dras in i hippierörelse, som lika gĂ€rna kunde ha tillhört 70-talet, sĂ„ tror man vid ett tillfĂ€lle att en tjallare mot rörelsen ska bestraffas. Men inte.
Ăstergrens sensmoral Ă€r att visst finns fundamentalistisk radikalism i dag, men ungdomen Ă€r trots allt mer försonligt instĂ€lld till fel och brister Ă€n den gamla vĂ€nstern.
25 Ă„rs vĂ€ntan Ă€r över för mĂ„nga. FrĂ„gan Ă€r om lĂ€sarna Ă€r nöjda med Klas Ăstergrens osentimentala skildring av Henry, Leo, Maud och, för den saken, samtiden.
SĂ„ jobbar vi med nyheter