Den är varm, ömsint, gripande och full av kärlek. Kärlek till dem som är annorlunda. Som i det här fallet är utvecklingsstörda i Hudiksvall.
Filmen är, även om en del är ändrat, historien om Glada Hudik-teatern. I stället för eldsjälen Pär Johansson möter vi här den slarvige Alex, spelad av Sverrir Gudnason, far till en dotter och till synes oförbätterlig när det gäller att passa tider och ta ansvar. När han kastas ut av sin sambo får han i samma veva jobbet som assistent för ett gäng utvecklingsstörda.
Han tycker att deras inrutade dagar, styrda av den rutinälskande Hanna (Vanna Rosenberg) är onödigt tråkiga och sakta men säkert förändras allas liv och vanor. De utvecklingsstörda får ta mer plats och med tiden göra det de verkligen älskar, att sjunga och stå på scen.
Historien i sig är allt det där jag skrev först, varm, ömsint, gripande och full av kärlek.
Eller menar jag egentligen att filmens budskap är allt det där? Jag vet faktiskt inte.
Regissören Lena Koppel har sagt att om budskapet skymmer själva filmen och dess berättelse så är det en risk värd att ta.
Jag förstår hur hon menar, det är viktigt att lyfta fram, i det här fallet utvecklingsstörda, och att de också måste få ta plats och få göra det de är bra på. Och att vi ska våga umgås över alla gränser.
Men "Hur många lingon finns det i Sverige" är inte i klass med budskapet. Glada Hudik-skådespelarna är fantastiska och ja, Sverrir Gudnason och Vanna Rosenberg och de andra, så kallade normalstörda skådisarna, är inte dåliga de heller.
Problemet är manuset, att den fina historien liksom slarvas bort.
Vi får bara snudda vid alla känslor som fyller sagan om både de funktionshindrades kamp för att vara sig själva och Alex och hans kamp mot sig själv och det faktum att hans liv håller på att rasa samman.
Det blir så mycket må bra-film att risken finns att man när filmen är slut, bara reser sig upp och går vidare i livet med en axelryckning.