Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter, Mikael Holmström, förklarar i inledningen till sin bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga NATO-förbindelser", att syftet med boken är att besvara frågan om Sverige sedan andra världskrigets slut varit alliansfritt och neutralt.
Först på sidan 577, i den över 600 sidor tjocka boken, förklarar han anledningen till att han sammanställt denna bevisföringslunta. "Min drivkraft bakom denna bok har varit att utforska just skillnaden mellan retorik och realiteter, mellan ord och handling - att klarlägga Sveriges verkliga agerande i säkerhetspolitiken. Varför då? Jo, av det enkla skälet att Sverige är en demokrati - med de krav på öppenhet inför det egna folket som det innebär."
Holmström är uppenbarligen påläst och har granskat otaliga hemliga dokument, intervjuat många före detta politiker och militärer, såväl svenska, danska, norska som amerikanska.
Det är ett gediget arbete han presenterar och om läsaren inte innan var medveten om existensen av svenskt samarbete med NATO, blir hon eller han det efter att ha läst boken.
Holmströms påstående att de flesta svenskar inte kände till detta nära samarbete militärt med NATO, främst Norge och Danmark, känns något förvånande. Alla män som gjort värnplikten, i synnerhet de som genomgått befälsutbildning, borde rimligen känna till det. Ingen kunde väl undvika att ta till sig att fienden kom från öst och att vi skulle försvara oss tills hjälp utifrån anlände. Dessutom fick man lära sig hur, såväl svenska som fiendens det vill säga Sovjets stridsvagnar såg ut för att inte skjuta på fel mål.
Redan 1947 förklarade ÖB Helge Jung att "Svensk krigsföring måste vid ett fientligt anfall gå ut på att vinna tid så att understödsaktioner från annan sida hinner genomföras." Detta upprepades av efterträdaren som ÖB, Nils Swedlund 1957 med att försvaret skulle ha "en sådan uthållighet att understöd utifrån hinner verka."
Parallellt med att Holmström presenterar bevis för svensk nära kontakt med NATO, visar han på hur politikerna i sin retorik alltid förnekade sådana kontakter. Tage Erlander skrev 1959 i sin skrift "Sveriges utrikespolitik" att "Vi har alltid avstått från åtgärder som kan ge intryck av att vi samverkar med främmande makt."
Många officerare med högre rang, har deltagit i utbildning i USA genom åren, som ett naturligt inslag i det nära samarbetet som hela tiden till in på 2000-talet fortskridit. Holmström väljer att namnge dessa.
I juni 1962 utfärdade president Kennedy en säkerhetsgaranti för Sverige, men detta dokument blev känt först i utredningen "Fred och säkerhet" år 2002.
Olof Palme fördömde USA:s krig i Vietman och benämnde bombningarna av Nordvietnams huvudstad Hanoi tortyr. Han jämställde dessa med, bl.a. nazisternas utrotningsläger Treblinka. Samtidigt gav han order till de svenska diplomaterna i USA och tjänstemän vid UD, att "håll för fan Pentagon vid gott humör." Den amerikanske diplomaten James Lowenstein säger i en intervju att "All den retorik som pågick om Vietnamkriget - det hade ingenting att göra med "facts on the grounds; allt samarbete på försvars- och underrättelsesidan."
Gotlandsättlingen generalmajor Richard Bowman, Staff Director for Europé and NATO under två av USA:s försvarsministrar, demokraten Harold Brown och republikanen Casper Weinberger, vistades många gånger i Sverige. Han ledde 1980 en studiegrupp inför omläggning av USA:s marina strategi och besökte jägarförband, flygets krigsbaser och andra installationer i vårt land.
Det skulle leda för långt i denna recension att ge rättvisa åt Holmströms omfattande bevisföring. Den är mycket omfattande.
Boken är intressant men periodvis försedd med långa citat och bilder av dokument. Den kunde ha gjorts kortare.
Vissa uppgifter återkommer flera gånger i Holmströms analys och argumentation.