Alla har vi legat på rygg med blicken mot det mytomspunna himlavalvet.
Att tolka tecken från moln har många lockats av. Tavlorna av 1600-talsmålaren Jakob van Ruisdael domineras av moln. Arent Engström vid Hoburgens fyr tolkar och dokumenterar molnen ur en meterologisk synvinkel, i akvarell och som fotografi.
Nu har Thomas Wågströms bok landat framför mig, med mörka murriga svartvita bilder. Frysta, tysta moln, lite svåråtkomliga provocerar de mig. En konstnärs bidrag till de annars så populistiska alster i bokfloden.
Karl-Ove Knausgårds essä i boken "Allt som i himmelen" bidrar som bränslet eller vingar i min ambition att komma upp och in i Thomas bildvärld.
Nuets föränderlighet
Jag sträcker mig en gång till efter boken och bläddrar i avtrycken från hans tankar, inser att fotografiet aldrig fryser nuet, nuet är föränderligt.
Bilden på moln, lilla flyget och stora fågeln för tanken till hur ödmjuka vi bör vara inför naturens lösningar. Thomas får mig att tänka på vad nuet är. Hans frysta moln pockar inte på, de skriker av tystnad, utan färg.
Detta är ett exempel på fotografiets möjlighet att visa ögonblick av dåtid i nutid så fria för tolkning att osäkerheten riskerar att sätta ögonbindel på tanken. Hur blev det nu så här?
Ett exempel på några stackmoln och väl valda bokstäver som översatts till svenska av Marie Lundqvist. En värld mellan jord och himmel, mellan prosa och poesi. I ett luftrum med bara fönster.