Om och med jazzens gossen Ruda
Titel: JazzAv: Ulf Linde & Lars NygrenFörlag: Hjalmarsson & Högberg
Foto:
2004 kom de ut i en bok som nu är nytryckt. Namnet är rätt och slätt "Jazz", sammanställd av Lars Nygren, som även står för en efterskrift.
Ulf Linde var vibrafonist och nådde vid knappa 20 år toppskiktet bland de svenska jazzmusikerna och gjorde ett antal förnämliga skivinspelningar mellan 1948 och 1952. Han var också jazzskribent 1951-1952, bl.a. i Orkesterjournalen och det är samtliga dessa kåserier som nu publicerats på nytt. Nämnas bör också Ulf Lindes egna finurliga vinjetter till vissa kåserier. Olle Snismarck står för två teckningar och L.G. Lundberg för omslagsbilden.
Så, plötsligt slutade han med att vara musiker och övergick till att bli konstkritiker. Varför slutade han spela? Han gav också svaret i en intervju 1999: "Det var inget kul längre". Varför var det "inte kul längre"? Hade det blivit för "lågt i tak" inom den svenska jazzeliten och "man skulle låta på ett visst sätt" för att bli accepterad? Yngre musiker på uppgång talade om "svensk ardennerjazz". Läser man lite mellan raderna kan man tänka sig ett svar på varför han slutade spela.
I kåserierna framstod Ulf Linde inte bara som en fantasifull ordimprovisatör med sinne för anslående uttryck och fyndiga rubriker, utan visade även en mycket stor kunskap om andra musikformer och kulturyttringar och även kunde sätta jazzen i relation till dessa.
Linde gisslade bl.a. de s.k. "progressiva" strömningarna ("Frenetiskt framåtskridande"), med musiker som Lennie Tristano, Lee Konitz m.fl. som framförde en musik som han ansåg vara "akustiska fenomen", tom på känsla och så intellektuell och invecklad att utövarna kände sig nödsakade att i de amerikanska jazztidskrifterna förklara vad de höll på med. Trots sin negativa inställning till denna musik uttryckte Ulf Linde ändå sin respekt för avantgardisternas musikalitet och skicklighet. Lindes favoriter var bl.a. Duke Ellington, Louis Armstrong, Dizzy Gillespie och framför allt Count Basie (och alla dessa känns ännu helt aktuella).
I bokens andra del, Lars Nygrens efterskrift, får vi en bakgrund med lite biografi över Ulf Linde, men också en del information om jazzscenen i början av 1950-talet, med dess händelser och debatt. Här får vi också se en del foton som har stort dokumentärt värde.
Ulf Linde retade sig i ett av de första kåserierna på reklamfrasen "Morgondagens musik idag" - och skrev "Vad har jag för glädje av det i övermorgon?" Det har blivit "övermorgon" många gånger sedan han skrev sina kåserier, men de var på sin tid en frisk fläkt i jazzdebatten. Jag har glädje av dem än i denna dag och jag kan mycket väl tänka mig att detta gäller även andra jazzintresserade läsare, särskilt som de tillkom under den period när svensk jazz på allvar började slå genom internationellt.
Så jobbar vi med nyheter