Om mästarens verk i Sixtinska kapellet
I boken ?Michelangelo och påvens tak? ger oss författaren Ross King en mycket spännande och fascinerande berättelse grundad på de historiska fakta som finns, om hur de fantastiska takmålningarna kom till. Själv såg jag dem för tio år sedan. Under en lång tid hade de då tvättats rena, bland annat från sot från alla stearin- och vaxljus.
I alla konstböcker hade målningarna beskrivits som mörka och murriga. Men våren 1994 fick världen se någonting helt annat. Jag var i Sixtinska kapellet bara några veckor efter att man hade öppnat kapellet igen och fick se målningarna, gjorda i otroligt vackra, klara akvarellfärger.
Tyvärr fick jag inte sett Rafaels stanser, då det var så tjockt med folk att det knappast gick att ta sig fram till dem. I boken om Michelangelo och Sixtinska kapellet får vi även möta Rafael. Samtidigt som Michelangelo höll på med taket i Sixtinska kapellet så arbetade Rafael på påvens uppdrag med ett antal freskomålningar i de vatikanska gemaken.
Det är oerhört intressant att ta del av hur både Michelangelo och Rafael arbetade, att läsa om deras personligheter och under vilka förhållanden som de utförde sina fantastiska konstverk. Det är under åren 1508-1512, som Michelangelo trots dålig hälsa, ekonomiska svårigheter, familjeproblem och små kunskaper i freskomåleriets konst.
Samtidigt som målningarna skapades så pågick också et antal krig. Påven Julius den II var en mycket krigisk påve. Han låg i fejd både med bland annat Frankrikes Ludvig den XII.
Trots allt detta lyckades han skapa alla de fantastiska figurerna på en yta av tusen kvadratmeter! Men det gjordes inte genom att Michelangelo och hans gesäller låg på rygg och målade. Man hade byggt upp en hög ställning och på den kunde man måla stående.
När takmålningarna med alla sina motiv från gamla testamentet avtäcktes år 1512 så fick åskådarna se något otroligt. Med svinborstpenslar och färgpigment - och Michelangelo godtog bara att det allra bästa användes - så målade han och hans gesäller nakenfigurer så detaljerade att inte ens den moderna anatomin har namn på alla de avbildade musklerna.
Ross King berättar i sin bok också om allt förarbete som krävdes innan freskomålningen kunde genomföras. Bland annat så skissades så kallade kartonger med krita, en slags mallar för hur målningarna skulle se ut. Det fanns också en mängd förebilder som Michelangelo använde sig av, konstverk som andra konstnärer hade gjort. Dit hörde exempelvis Leonardo da Vinci som ju var samtida med Michelangelo och Rafael.
I den här boken finns en otrolig mängd källhänvisningar (fotnoter). Jag ska villigt erkänna att jag har hoppat över dem till förmån för att läsa den här boken som vore den en historieroman. Gör man det, och det tycker jag man kan göra om man inte är historiker, så får man stor behållning av boken. Och ännu större blir behållningen om man efter att ha läst boken besöker vatikanmuseerna med sixtinska kapellet och Rafaels stanser.
Så jobbar vi med nyheter