Olympiadens pengar, ideal och propaganda

Producenterna sa då, i Sidney för fyra år sedan, att till nästa OS i Aten skall vi tevetittare känna som om vi sitter tätt intill varje idrottsman inne på arenan.
Omkring 900 stycken tevekameror finns i Aten för sändning och cirka 15000 stycken tevemän och kvinnor arbetar med att sända totalt 3600 timmar direkt.
Det betyder att den som önskar se allt som sänds skall ha åtta stycken teveapparater gående samtidigt.
Tevetittarna skall ha bästa åskådarplats och bara häpna och njuta av tevemediets överlägsenhet framför allt annat. Televisionen förefaller vara ett medium utan dramatiska och teknologiska gränser.

*
Den ekonomiska drivkraften bakom allt detta är sponsorerna, de multinationella företagen Shell, Coca cola, Panasonic, McDonalds, med flera. Det är sponsorernas pengar som styr och bestämmer alltefter sponsorbidragets storlek. Syftet är en fulländad kommersiell teveöverförig utan gränser.
Hur många miljarder dollar som är sponsorpengar från, exempelvis, enbart Coca cola, säger inte företaget på direkt fråga från Gotlands Tidningar. Det är affärshemligheter.
Endast ett fåtal tittare reflekterar över sponsorernas kommersiella propaganda. Vi som gillar idrott i teve njuter av spänningen i tävlingsmomenten, vi häpnar över resultatskillnader i hundradelar av sekunder.
Vi ser skönheten i idrottskampen genom extrema närbilder och ljudeffekter. Ibland är det en enda liten tillfällighet som avgör en stor final. Vi berusas av känslan att vara där i nuet när allt sker framför oss.
Nästan ingen är oberörd av ett stort idrottsevenemang. Efter fotbolls-EM i Portugal senast funderade många över vad det var som berörde oss så starkt i just det evenemanget. Var det helt enkelt hela vårt lands prestige det gällde, undrade vi efteråt.
Eller berörs vi av en mental inlevelse i de enskilda idrottsmännens och kvinnornas situation och hoppet om att segra över alla andra och inte lida nederlag? Eller är det idrottens ideal och den så kallade ädla kampen som berör oss?
*
Ingen av dessa förklaringar tycks svara fullt ut på vad som fångar miljarder tevetittare till olympiska spel som nu i Aten.
Hur är det exempelvis med idrottsutövarnas ädla ideal? Vi vet alla att idrottsstjärnorna tjänar mycket pengar och att många av dem inte vill deklarera sina verkliga inkomster.
Många av oss menar också att en idrottsstjärna oftast är värd sina inkomster. Det är oanständigt att vara avundsjuk på en idrottsstjärna.
Däremot anser många av oss att det är oanständigt om näringslivets toppar eller höga politiker eller höga statliga tjänstemän eller fackföreningspampar smusslar med pengar och egna fördelar. De är inte alls ädla trots att flera av dem förmodligen kämpat hårt i arbetet både fysiskt och mentalt såsom en idrottsstjärna.
Det är tveksamt om olympiska spel någonsin enbart handlat om ädel tävlan. Inte ens när det hela började i antikens Grekland var det enbart ädel tävlan.
På den tiden, i den heliga staden Olympia, samlades politiker och ledande män i allmänhet för att lyssna på varandras planer och åsikter. Idrotten var en inramning till religion, politiska förhandlingar och nöjesliv för överklassen i det antika Grekland. Endast segraren i en idrottsgren belönades, ingen annan.
*
I modern tid har idrottens ideal fått allt mindre betydelse. Kritikerna menar att det nu står en fadd blandning av naivitet, cynism, ädel tävlan, mutor och simpel kommers omkring OS. Medierna, marknadskrafterna och den politiska och kommersiella propagandan har tagit över.
Propagandan omkring OS slog igenom 1936 med filmen "Den stora olympiaden" av Leni Riefenstahl. Den filmen blev en del av nazismens indoktrinering och patriotism. Idag är den direktsända televisionen från ett OS en närmast ofattbar ekonomisk och teknologisk propagandaprocess.
De gamla grekerna som startade allt ansåg att segraren fick sin seger och sitt idrottsliga ädelmod som en gåva av gudarna. Segertecknet var en enkel olivkvist runt pannan.