Oemotståndlig pjäs med stort hjärta
När föreställningen dessutom dröjer kvar efteråt, likt minnet av en varm kram i höstmörkret, då känner jag mig extra tacksam.
I torsdags fick jag rikta den känslan mot Thomas Jankert och Carin Gyllenhammar, efter deras tolkning av Volker Quandts fantastiskt fina lilla "Hunden som kom in från kylan".
Det är en rolig, varm, vacker och bitvis mycket spännande och sorglig pjäs. Den handlar å ena sidan om något så ovanligt som en luggsliten privatdetektiv som får ett, till en början, ovälkommet besök av en lika luggsliten hund.
Å andra sidan så handlar pjäsen främst om relationer, vänskap och ensamhet.
Om rädslan för att inte duga som man är.
Om att ha och mista - om längtan efter att få komma hem.
Båda övertygar i sina roller och deras samspel rinner på som vatten, obemärkt och naturligt.
Carins minspel är obetalbart och i samverkan med ett levande och väl disponerat kroppsspråk, blir hon stundtals mer hundlik än vissa fyrbenta hundar jag känner.
Ändå frågar man sig ständigt: Är hon verkligen en hund?
Thomas övertygar också, som lite sorgsen och ensam man med ett, till en början, stelnat hjärta av guld. Tillsammans spelar de ut en bred känslorepertoar, från hopp och glädje, till rädsla och yttersta sorg.
Det tar inte många minuter innan de båda gripit tag om samtliga i publiken.
Det märkte jag, för vi var inte fler än sju. Det är synd och skam att så få letade sig till Strand hotell i torsdags kväll! Pjäsen har något att ge till alla. Ensam som tvåsam, gammal som ung, lycklig som olycklig.
När den dessutom framförs av två så begåvade och kompetenta skådespelare som Carin Gyllenhammar och Thomas Jankert, då kan det bara bli lysande.
En liten guldklimp i höstmörkret, om man så vill.
Efter det förvånande men värmande slutet applåderar sju par händer - åtta, teknikern Jan Pettersson inräknat.
Applåderna låter inte högt, men även de är varma.
Efteråt dröjer frågan kvar - varför kom så få? Varken Carin eller Thomas har något svar. Teaterhösten har varit knepig överlag på Gotland, med väldigt varierande publiksiffror, konstaterar Carin.
Publiksnittet för "Hunden", som spelats i Visby och på bygdegårdar sedan den 6 oktober, har legat runt 40. Föga tillräckligt för att två yrkesskådespelare ska kunna lyfta sina löner, ändå tillräckligt för en mycket minnesvärd föreställning.
- Det bästa teatersvaret är väl att älskar man det man berättar, då kan man berätta det för en, säger Thomas och skrattar.
Båda menar att man med tiden lär sig att spela fullt ut, även för en nästan tom salong, som med oss sju.
Den här gången tycktes tomheten till och med skapa en extra närhet.
Snart gör pjäsen sin sista vecka.
Återstående föreställningar ges på Strand hotell i kväll, Endre bygdegård på måndag, Fole bygdegård på tisdag och så slutligen, återigen, på Strand torsdag-lördag.
Se den!
Så jobbar vi med nyheter