NS Julkonsert - fylld av precision, leklust, värme

Det är en spännande upplevelse att som pensionerad sångare, med decenniers vetskap om de väldiga vedermödor som ligger bakom en konsertsuccé, få uppleva Sångsällskapet NS från åhörarplats. Söndagseftermiddagens Julkonsert var en efterlängtad återgång till en tidigare tradition, där NS:s trettondagskonsert utgjorde avslutningen på det rika utbudet av gotländska körframträdanden under helgerna, från advent och förbi nyår, en vana som verkligen är värd att vårda. S:t Hansskolans aula var i det närmaste fullsatt när kören gjorde entré i vita skjortor och svarta byxor, snabbt upplivat med effektfull gemensam påklädning av röda halsdukar. Ljussättning, scendekorationer (julröda blomsteruppsättningar, kälkar, snöfall bakom fönsterattrapp med tyllgardin) bidrog till den charmfulla helheten - publiken måste ges chansen att lyssna också med ögonen. Framför allt var alla medverkandes påfallande säkra behärskning av materialet anledning att fråga sig om inte årets Julkonsert var något av det bästa Sångsällskapet NS presterat på länge.

Programmet innehöll som utlovat alla de gamla kära julklassikerna, utökat med några fina nya inslag - i den första av konsertens tre avdelningar (två seriösa med ett lekfullt mellanavsnitt) ett gammalt julkväde, en tilltalande staffansvisa, och Stilla frid, en österikisk visa i arrangemang av Norman Luboff. Prins Gustafs vintermuntra Kälkbackssång var också ny, och Det brinner en stjärna av Waldemar Åhlén, med solosång av Marianne Gottlander. Hennes varmt uttrycksfulla sopran gav guld åt konserten i ytterligare ett antal vackra visor. Mellanavsnittet inleddes med Marsch militaire, julaftons välkända melodi till tomtarnas vaktparad, med Per Hallgren och Lars-Erik Gottlander fyrhändigt och flyhänt vid flygeln, en härlig parodi på Bengt Feldrichs Ser du stjärnan i det blå, men nu med Bengt Bergman, den släpigt Donkosack-färgade versionen av Midnatt Råder, Midzjtnatzkin rådznjeff, och bland andra muntrationer en Stalledrängsvisa med väl inprickde samstämmiga rörelser. Komik och absolut kontroll. Magnifikt.
Till det lustfyllda intrycket medverkade också Georg Denstedts avspänt eleganta presentation av programmet.
Det bestående intrycket är ändå körens nyansering, säkerhet och precision, och Lars-Erik Gottlanders inspirerande dirigering som en absolut förutsättning. Det är bara att tacksamt ta emot möjligheten att få uppleva manskör på sådan nivå.