Noveller som skapar suggestiv vardagsskräck
Med sin debutroman Låt den rätte komma in, lyckades John Ajvide Lindqvist göra vampyrer trovärdiga.
Trots, eller tack vare, att han placerade dem i förorten Blackeberg, där han själv växte upp.
I fjol gjorde han samma sak med zombier. Eller omlevande, som de kom att kallas i hans roman Hanteringen av odöda.
Båda böckerna har blivit succéer. Omtalade sådana. Hanteringen av odöda ska dessutom filmatiseras.
I år är han tillbaka med en novellsamling. I tio berättelser tar han sig, återigen med mod och självklart språk, an begrepp som troll, höghus som kroknar, lockande lik och hur man kan förhandla med döden.
Och återigen lyckas han.
Tyvärr finns enstaka undantag, som får Ajvide Lindqvists magi att mattas något.
Dock, för det mesta får han det mesta och det mest osannolika, att plötsligt verka sannolikt.
Människorna är, eller tycks först vara, fullkomligt normala och vardagliga. Miljöerna är dina och mina och vems som helst - ett höghusområde, en stillsam förort, en stuga i skärgården eller en tullkontroll.
Insikten om att skräcken vilar runt hörnet av det alldeles vanliga, skapar en suggestiv och fullkomligt oemotståndlig stämning, som inbjuder till sträckläsning.
Fler än en gång kommer jag på mig själv att önska det verkligt. Att livet och döden kunde få vara så här märkligt. Och vackert, ibland.
Ett smakprov:
"Plötsligt föll Josef över henne. Han borrade in sitt huvud mellan hennes bröst. Hon strök honom över huvudet och lyfte blicken, tittade på liket som låg på deras vardagsrumsgolv. Hon förstod. Har man en gång överlevt vill man fortsätta. Kanske kunde han inte ha gjort annorlunda. Kanske skulle hon ha gjort samma sak. Om hon hade vetat."
Så jobbar vi med nyheter