Nordiska forskare i barnkultur samlade i Visby

Först på 1700-talet började samhället se barn som egna individer med ett egenvärde, de var inte längre "icke utvecklade vuxna" som skulle formas och kontrolleras.
Men hur ser vi på barn i dag och hur tar vi tillvara deras synpunkter och behov?
Detta var utgångspunkten på gårdagens temadag på Borgen om barnkulturforskning i Norden.
Barnkultur i Norden (BIN) är ett nätverk som funnits i cirka 20 år och som har regelbundna konferenser där man diskuterar aktuell forskning inom området barnkultur. Inför kommande konferens i Oslo samlas ledningsgruppen för nätverket i Visby för att planera och då passade de på att ha en temadag i samarbete med Östersjöseminariet vid Högskolan på Gotland och barn- och utbildningsförvaltningen.

*
Anne Banér, konsthistoriker vid Stockholms universitet, inledde med att tala om barnet i konsten från antiken fram till våra dagar. Genom att studera hur barn framställs i konsten, får man en översiktlig bild av barnens roll i samhället genom historien. Även om det oftast var kungliga barn som porträtterades från 1500-talet och framåt. Före det var det bara Jesusbarnet som avbildades, vanliga barn var länge helt osynliga, både i konsten och i samhället.
Barns behov av lek har först på senare tid blivit något man anser är viktigt eller ens har reflekterat över. Barnuppfostran handlade länge mest om att drilla och härda barnen, det moderna barnet föddes ungefär samtidigt som den moderna människan under upplysningen på 1700-talet.
I samband med industrialismen skedde en strikt uppdelning mellan hemmet och det offentliga rummet. Hemmet blev platsen för kvinnor och barn medan männen i allt större utsträckning ensamma blev familjens försörjare. Detta förändrade också barnens roll i och med att de inte behövde arbeta utan fick vara hemma och leka. Här börjar också en ny kulturyttring i och med att det kom böcker speciellt gjorda för barn och det föds en leksaksindustri.

*
Liisa Karlsson, Helsingfors universitet, berättade om metoder och tekniker för att ta reda på vad barn tycker och hur de ser på världen. Det fungerar inte att intervjua barn, intervjun är en onaturlig samtalsform för barn och de svarar ofta väldigt kort på färdigformulerade frågor och är mer angelägna om att ge den vuxne det svar den vill ha. Vuxna har också en tendens att ställa väldigt många frågor samtidigt, eller efter varandra, vilket gör att barnen svarar kort ja eller nej.
Låter man däremot barnet berätta fritt, utan en färdig fråga eller ämne, kan man få veta mycket mer om vad barnet tänker på. Metoden kallas att "sagotera" (story crafting) och betyder att man ber barnet berätta en saga helt fritt, medan man själv är tyst och skriver ner det barnet berättar. Sedan läser man upp det man skrivit för att barnet ska kunna ändra det som blivit fel.
Genom att lyssna utan att avbryta för att kritisera eller analysera, känner barnet att den som frågar verkligen är intresserad och att det inte finns något färdigt svar som barnet måste komma på.
Att "sagotera" är en lika enkel som genial metod som fungerar lika bra för vuxna. Genom att alltid ha någon som lyssnar utan att värdera stärks självförtroendet, barnen blir vana att ta initiativ och att uttrycka sig, och genom berättelserna synliggörs barnens egen kultur.
- Genom att använda sagan får barnet också en frihet att blanda sanning och påhitt utan att behöva redovisa vilket som är vilket, förklarade Liisa Karlsson som uppmanade åhörarna att "sagotera varandra" under lunchen för att prova metoden.
Vid gårdagens temadag föreläste även Kristján Jóhann Jónsson, Island, Henrik Tarp Vang, Danmark, Dagný Kristjánsdottír, Island, Ivar Selmer-Olsen, Norge, och Beth Juncker, Danmark, samtliga ledamöter i ledningsgruppen för BIN.