Njutbart och klurigt av Henry

Henry Lindkvist har genom åren diktat åtskilliga verser och limerickar på sitt kära gutamål. Nu har han samlat ihop en del av sitt material i bokform. "Förr u nå - pekoraler & limerickar" heter den behändiga volymen.
Och visst, Henrys klassiska tolkning av Viktor Rydbergs "Tåmten" finns med.
Upprinnelsen till häftet (utgivet via ABF/Books on demand) är hans mångåriga arbete som cirkelledare inom ABF i just gutamål. Maria Björkman på studieförbundets expedition tyckte att Henrys skapelser borde räddas till eftervärlden i tryckt form. Något han först ställde sig något skeptisk till men sedan blev allt mer ivrig inför.
Det handlar således om texter på gutamål, korrekturläst av personer från Gutamålsgillet. Och gutamålet har ju blivit något av Henry "Stolpskottarn" Lindkvists signum när han publicerat sig. För den ovane kan det vara trögt i portgången men här kommer Maria Björkman med ett tips i förordet: "Läs gärna högt. Det låter inte klokt om man inte kan men det underlättar förståelsen".
Boken är uppdelad i pekoraler respektive limerickar. "Pekoraler" är Henry Lindkvists egen benämning på de klassiskt rimmade stycken där han avhandlar stort som smått. Men han gör också tolkningar på gutamål av etablerade klassiker.

Här återfinns såväl en aktualiserad Fader vår-variant på gutamål, som hans tolkning av Viktor Rydbergs klassiska julepos "Tomten", eller "Tåmten" som stavningen blir här. Ett rejält stycke sensibelt tolkad text som Henry glatt många sällskap med genom åren, när han tagit till orda för en liten avrundning. Liksom de revisionsberättelser i diktad gutamålsform som han framfört vid Gutamålsgillets årsmöten.
Limerickar är förstås den femradiga skämtversen med sina givna regler, som att ett geografiskt namn ska avsluta första raden och som sedan andra radens respektive slutradens sista ord skall rimma på. Henry Lindkvist bollar naturligtvis med gotländska, ibland "gutamåliserade" sockennamn i denna avdelning. Att rimma på Ale (Ala) går väl an men Källungge (Källunge) och Sjonhaim (Sjonhem) är förstås svårare. Men Henry går i land med det.
Och så avslutar han alltihop med ickegotländska Lit. En favorit kan man därmed tänka sig att den är och det är klart, lyckas man få in "Nautknäpparsvit" som avslutning så finns det all anledning att känna sig belåten.
Läs, njut och småle, uppmanas läsaren. Och det är just vad man gör när man tar del av Henry Lindkvists opretentiösa samling klurigheter.