Närkamp med nuet

Så har den då haft premiär i Roma, den med spänning emotsedda "Hamlet" i Lars Noréns tolkning. Och det har blivit en omisskännligt norénsk föreställning med en "Hamlet" iförd 2000-talsdräkt. "Hamlet" anno 2007 är en fascinerande föreställning.En föreställning som utgör såväl Shakespearepremiär för Norén som - äntligen - Hamletpremiär för Romateatern. Och när en av svensk teaters i dag största verksamma namn tar sig an giganten William Shakespeares mest betydelsefylla, drygt 400 år gamla, pjäs väcker det förstås förväntningar och spänning på vad som skall förevisas. Ett intresse som också manifesteras av att föreställningen i höst fortsätter i form av en landsomfattande turné med Riksteatern och dessutom ger föreställningar på Kronborgs slott i Helsingör där ju också det hela utspelar sig. Grundstoryn i föreställningen torde vara känd av majoriteten besökare. Hamlets farbror sitter på tronen sedan fadern mördats av brodern. Modern, drottning Gertrud, har gift om sig med farbrodern. Hamlets far uppenbarar sig då för sonen i en vålnads form och uppmanar honom att hämnas. Hamlet förskjuter sin älskade Ofelia, lyder befallningen och döden är sedan ständigt närvarande fram till det sorgesamma slutet.Öppningen är stark. Aktörerna nummermärks i vänster tinning med siffrorna 1-7. Ett fång rosor kastas in. De rörliga skjutväggarna stängs och en expressiv kärleksscen mellan Hamlet och Ofelia inleds på den avgränsade, grusade scenytan. Det är en koncentrerat avskalad "Hamlet" som bjuds. Inte minst när det gäller antalet skådespelare och deras kostymering. Sju skådespelare gör rollerna, varav några dubblerar oavsett kön, man är ofta likadant klädda i kåpliknande dräkter. Någon beledsagande musik förekommer inte. Således är det tolkning och agerande som skall ge föreställningen dess väsen och substans när utanverket reducerats till ett minimum och med en flitigt utnyttjad, svartglimmande skjutväggskonstruktion i klosterruinen som enda egentliga scenografi. Det är plausibelt att Norén svarar även för denna. En Shakespearepjäs känns i dag ofta som en relationsdramatisk fond till vilken regissören lägger till merparten av ingredienserna via sin bearbetning. Den skall säga något reellt om samtiden, samtidigt som den kopplas loss från det förgångnas unkenhet så att en väsentlig essens kvarstår. Lars Norén har gjort sitt val. Han koncentrerar skeendet på frågor om makt, svek och politik och ger därmed verket bäring på samtiden och tendenser i det nutida samhället. Och han fortsätter sin genomlysning av familjerelationer. "Hamlet" håller utmärkt för en transformering till nutid med sin inneboende, rika människoinsikt vilken förmedlas av den täta ensemblen. Den har gått i rejäl närkamp med texter och personer och tillför ny näring. Satsningen ligger givetvis främst på att lyfta kvinnorollerna, det är ett återkommande problem att dessa i "Hamlet" ofta känns för undanglidande för dagens könssyn. Här får de ett scenspråk som förstorar dem. De mest klassiska textavsnitten finns kvar även om de förses med delvis ny form där exempelvis "Att vara..." görs i korus. (Hela pjästexten finns för övrigt tillgänglig, i programform tjock som en pocketbok). Åhöraren naglas obönhörligt fast i skeendet och första akten är oupphörligt fascinerande. I andra avdelningen mattas intensiteten något. Fler yttre inramningar som gravgrävande, fäktscener och uppförandet av pjäsen i pjäsen, "Råttfällan", bryter fokus och koncentration några gånger.Den narcissistiskt anstrukna huvudrollen i detta kungliga familjedrama, som prinsen av Danmark, görs av David Dencik som därmed ingår i kretsen som gjort denna en av många skådespelares drömroller. En svårspelad personlighet med dennas återkommande monologsjok med drag av besserwisseri, oupphörligt formulerande spydigheter och ordkonster, ordkaskader adresserade såväl till scenpersonerna som emellanåt i samförstånd med auditoriet. David Dencik lyckas utmärkt med denna komplexa gestaltning och utgör förstås spelets motor som allting kretsar kring, även om rollen här ändå framtonar något dämpad.Ofelia kreeras av Lo Kauppi. Hennes tolkning känns inledningsvis något stel men när hon väl varvat upp blir det en bestående tolkning av ett tragiskt öde. Lil Terselius som drottningen är helt trovärdig och har i andra akten spelets mest intensiva soloparti när hon gripande uppvisar total utlämning och maktlöshet.Övriga i scenseptetten är Iso Porovic - kungen, Scott Ackerman - Laertes/Rosencrantz, Suzanna Dilber - Horatio/Gildenstern och Per Burell - Polonius.