"Nära kommer vi inte Ljungström..."

För nära kommer vi sannerligen inte Olle Ljungström, stjärnan från bandet Reeperbahn, poppoeten, 60-talistikonen, mannen vars röst är som ett tunt kristallglas fårat av små, små sprickor.
"Jag säger ingenting om du inte tar med mig till en annan plats", säger Ljungström, och Frössén tar med honom till Gotland, Paris och Göteborg och Ljungström säger ingenting.
"Han är väldigt sjuk", säger Olles mamma. Men i vad? Diabetes nämns, och manodepressivitet antyds. "Jag har ett sår som aldrig går att lösa", säger Olle själv. Vilket sår? Alkoholen, drogerna - är de orsakerna till hans sjukdom eller bara dess symtom? I så fall, symtom på vad?

Efter att ha sett "En film om Olle Ljungström" i en timme vet vi egentligen bara en sak: Olle Ljungström låter sig inte fångas av en timmes film. I alla fall inte den här filmen. Dess undertitel hade kunnat komma från Reeperbahns syskonband Lustans lakejer: "Se men inte röra".

"Nära kommer vi inte Ljungström..."

"Jag har aldrig släppt in någon så nära som dig", säger Olle Ljungström till dokumentärregissören Jacob Frössén.Jag vet inte om det är självförhärligande, självironi, självbedrägeri eller något annat som börjar på "själv" som får Frössén att ta med det citatet i sin film.