Ljuset bländar som från ett rymdskepp bara några meter ovanför landningsbanan. Bandet tågar in till den kända Eurovision-signaturen av kompositören Marc-Antoine Charpentier, som de enligt konstens alla regler trashar på slutet med en långsam nedpitsching.
Innan dess har man värmt upp publiken med russinen ur rock-kakan i högtalarna och skämtat om att bandet blir lite sena eftersom de fått punktering strax utanför Romakloster. Men det man egentligen har väntat in är att solen skall gå ner under horisonten, lämna efter sig sina flames på himlavalvet och ge vika för mörkrets satar. Särskilt mörkt i lokalen blir det aldrig riktigt, även om åskådarnas dresscode går i svart med sina merchandise t-shirts. Bandnamnet finns tryckt på många bröstkorgar denna kväll och det går ganska snabbt att lista ut att det här inte är någon nyfrälst församling. Låtarna kan de lika bra som sin egen innerficka.
Glor på sina riff
Mustaschs bandmedlemmar Ralf Gyllenhammar, David Johannesson, Mats Johansson och Danne McKenzie levererar något som de valt att presentera som "kompromisslös hårdrock", där man går rakt på sak utan några krusiduller.
De står på scenpodierna rakt upp och ner och glor ner på sina riff, låter hakan vika sig dubbel mot sina halsar. Det blir i längden ganska tråkigt att titta på, trots att rökmaskinen och strobe-ljuset jobbar extra flitigt denna kväll. Den enda som söker direktkontakt med publiken är bandets frontfigur Ralf Gyllenhammar, känd som Riff-Ralf, genom sin lätt pillemariska blick och uppmuntrande gester om att det är helt ok att halsa i sig diverse drycker, slänga med håret och forma fingrarna i djävulstecken.
Bandet väljer att inleda hela konserten med sin absoluta hit "Double Nature", som finns med på deras senaste platta "The New Sound Of The True Best". Inspelningen med Göteborgsoperans stråkensemble ligger på playback. Det fungerar överraskande bra ihop med bandets liveframförande, även om ljudet under hela konserten lämnar mycket mer att önska. En kakofoni av ljudvågor studsar fram i lokalen och när jag går hem undrar jag varför jag vinglar på benen. Är det mitt balanssinne som är helt ur spel eller har vaxpropparna slungats igenom en alternativ väg och blockat mina pupiller inifrån?
Ett djävulskt liv
Det är synd att ljudkvalitén blir så dyster denna kväll, med tanke på att det här är ett band som kan konsten att lira tight och trovädigt sin genre.
Upplägget med att ta de bästa låtarna tidigt i det 70 minuter långa setet, tenderar att bli som när man häller upp en Gott och Blandat-påse. Man tar de göttigaste bitarna först och lämnar skumbananerna kvar till sist, och lika förvånad blir man varje gång. Dramaturgin är seg som en ångvält och extranummerna "I Lied" och "Black City" är inte ultimata slutlåtar.
Publikens uppmärksamhet lyckas de ändå fånga, likaså majoriteten av söndagsåkare som driver förbi längs med strandpromenaden, som sätter på sina varningsblinkers och låter bilen gå på tomgång en stund för att studera händelsen på håll.
Om det var satans riddare de såg, är upp till betraktaren att berätta. De lyckades i alla fall hålla ett djävulskt liv.