Musikalisk resa över tre decennier
Foto: Henrik Radhe
I kväll får den gotländska publiken möjlighet att åka med några stationer. Då spelar bandet på Wisby strand tillsammans med den gotländska sångerskan Gunnel J Mauritzon och Gotlandsmusikens blåsorkester, som under ledning av dirigenten Jonas Forsell, tagit sig an Orientexpressens spännande repertoar för andra gången.
- Det är en faslig utmaning för den som inte är van att spela udda takter, säger ö-bon Owe Ronström, som själv spelar fiol och säckpipa i Orientexpressen.
Fascinationen för folkmusiken från länder som Bulgarien, Ungern, Rumänien och forna Jugoslavien är det som från början satte Orientexpressen i rörelse och är fortfarande drivmedlet.
- Den här musiken har stora gester och handlar nästan bara om den som lyssnar. Den är oerhört explosiv och rytmiskt intressant -det har jag alltid tyckt, säger Owe Ronström.
Orientexpressen uppstod i Stockholm, ur Södra Bergens Balalaikor och gjorde sina första spelningar på Mosebacke samma vår som USA kapitulerade i Vietnamn.
- Det är bara jag kvar från det ursprungliga bandet, de andra är nybörjare och har bara varit med i så där 28 eller 30 år, skrattar Owe Ronström, som varit med på tåget sedan starten för 33 år sedan.
Hans musikaliska resa började dock mycket tidigare än så, när han som tioåring började spela trombon.
- Min mamma tyckte att det var snyggt. Egentligen tyckte hon att jag skulle spela trumpet, men en regementsmusiker sa att trumpet nog inte passade mig och gav mig en trombon. Rätt som det var efter några år var trombonen utbytt mot en gitarr - mina bröder hade väl tröttnat på mitt trombonspelande.
Sen dess har det mesta kretsat kring musik - även yrkeslivet.
Nu arbetar Owe Ronström på högskolan, där han är professor i etnologi, med inriktning på musik och allt som hör det till. Det ombonade arbetsrummet, som han delar med en annan av landets få musiketnologer, är fyllt av böcker och naturligtvis även några instrument.
- Jag har hushållsinstrument här, säger han plockar fram en ukulele med brusten sträng och en norsk övertonsflöjt och börjar spela.
- Den här flöjten brukar jag använda för att förklara skillnaden mellan folklore och folklorism. Den är gjord i plast - folklore har alltid tagit det man har omkring sig och plast är ett bra material, men det får inte se ut som plast så det är näver utanpå. Det är folklorism, säger den praktiserande professor, som gjort teori av praktiken och praktik av teorin.
Ute börjar grönskan skifta i varma gula och röda toner, när Owe Ronström för fotografens räkning spelar en stund på varje instrument. Förbipasserande kan inte låta bli att titta på spelmannen och fotografen som fångar ögonblicket på bild - båda oberörda av uppmärksamheten.
- Det var så här jag inledde min karriär, som gatumusiker vid Skanstulls södra uppgång mot Ringvägen. Jag stod där två till tre timmar om dagen, fem dagar i veckan, i stället för att ta studielån. Jag tjänade bättre än farsan, ungefär 60 kronor i timmen. När jag jobbade på Konsum hade jag 5,20, säger han.
Spelglädjen har bestått och vid sidan av Orientexpressen spelar Owe Ronström fiol, mandolin och säckpipa i Gunnfjauns kapell och primbalalajka i Gotlands Balalajkaorkester, där han även är dirigent.
- Lusten är inget problem, det finns så mycket bra musik i världen - herregud, så man får ny lust igen. Det har snarare varit tvärtom - hur ska jag ha tid att göra allt roligt.
Fysiken är kanske det enda som skulle kunna få honom att sluta musicera.
- Jag har klarat mig bra, men en del har fått ont i ryggar, handleder och axlar. Det är inte ovanligt att man får lägga av i 50-årsåldern.
Men så länge doningarna håller fortsätter Owe Ronström och Orientexpressen i samma spår och för den som missar tåget den här gången lär det gå fler.
- När vi hade spelat i ungefär 15 år pratade vi om att lägga ner, men varför skulle vi göra det när vi hade hållit på så länge, det fanns ingen poäng med det. Vi kan hålla på till nästa medlem lämnar in, säger Owe Ronström.
Så jobbar vi med nyheter