I tio år har Magnus Ihreskog gjort intervjuer för Du&jag-uppslaget. För att jubileumsfira blir han i dag själv intervjuad, av vännen, musikproducenten och tidigare skribenten Tobias Fröberg.
Är den planterad? Vinylsingeln med Lena Philipsson som står uppställd vid stereon i hörnet i radhuslägenheten?
Har Magnus placerat den där inför den här intervjun? För att vi liksom ska kunna halka in på hans uppväxt i Vetlanda, där han som ung reporter brukade intervja en lika ung Lena Ph? Om nu orden mellan oss skulle ta slut för en stund.
Det skulle kunna hända, för Magnus är sån.
Han planerar och strukturerar och är en kontrollmänniska. När han tänker är han tyst och ser sur ut. Det vet vi alla som känner honom väl.
Och han gillar inte överraskningar. Då ser han också arg ut.
Men, som Magnus själv brukar skriva i de här lördagsintervjuerna, ungefär så här långt in i texten: mer om det senare.
Magnus Ihreskog växte upp i Vetlanda som enda barnet. Han ägnade uppväxten åt orientering, musik, teater och att drömma om det som skulle bli hans framtida jobb; sport- och nöjesskribent.
Han pryade på Vetlanda Posten i gymnasiet och fick fast jobb på samma tidning 1983, två år efter studenten.
Efter det har han jobbat på drakar som Expressen, DN och Göteborgs Posten och har länge av många i branschen ansetts vara en av de bästa skribenterna i landet. Magnus har allt en toppskribent ska ha – utom viljan att göra karriär.
I tio år har han gjort intervjuer för det här uppslaget, de mest läsvärda texterna i gotländsk media – om du frågar mig.
Om liv, död, glädje och sorg. Och en hel massa annat.
Året var 1991, det var en måndagmorgon, klockan var lite efter sex, som Magnus rullade av färjan i Visby med sin bruna Saab 99. Han hade fått ett två månaders vikariat på GT:s sportredaktion. Han letade sig fram till den lägenhet han skulle hyra med hjälp av en turistkarta, sov i några timmar och gick sen upp till tidningshuset som då låg på Broväg.
Ett kort möte med sportchefen. Sen satte han igång. Och that’s it.
Magnus blev kvar.
– Det var ett vikariat som ganska snabbt övergick i ett fast jobb. Men känslan av att detta, mitt liv här på Gotland, är en parantes lever jag fortfarande med, trots att jag bott här i 24 år och sannolikt blir kvar. Kanske för att jag inte hade någon önskan att komma hit, jag sökte för att jag behövde ett jobb och trodde jag skulle vidare sedan.
Jag har känt Magnus sedan 1993, tror jag. Vi var båda sportjournalister, först konkurrenter men ganska snart tillsammans på Gotlands Tidningar.
Vi har spelat musik tillsammans, för Magnus har alltid skrivit låtar, och vi säger att vi ska börja spela ihop igen. Vi har umgåtts. Mycket. Typ under halva 1990-talet hängde vi alltid ihop.
Han säger nu, i backspegeln, att han faktiskt inte minns så mycket av detta 90-tal. Inte på grund av rock n roll-historier, att vi söp oss igenom dagarna för det gjorde vi inte.
– Nej, det är lustigt. Folk läser mig och säger att jag minns allt, men denna tid är för mig blank. Det bara passerade, och jag vet inte riktigt vad som hände. Jag levde nog ganska osunt, tror jag, hängde rätt mycket på krogen.
I dag lever han i en radhuslägenhet med utsikt mot ringmuren tillsammans med sambon Louise och två barn. Den dag vi ses står väskor och kassar över hela golvet: ”Vi åker till fjällen i morgon”.
Jag minns att du ofta sa att du känner dig yngre än dem du intervjuade, trots att det var unga musiker eller fotbollsspelare på säg 17 år. Har du blivit vuxen nu?
– Nej. Jag leker fortfarande. I andras ögon är man väl stabil, och en del ser säkert upp till en och tycker jag gör bra saker. Själv undrar jag bara när folk ska komma på en, att man bara är en bluff.
Klassiskt. För dem som inte känner dig, beskriv dig själv.
– Jag är en funderare. Jag är blyg. Men har också en exhibitionistisk sida, där jag till exempel tillåter mig själv att profilera mig i tidningen. Om jag inte velat göra det, hade det inte hänt. Jag är ganska melankolisk i grund och botten.
Nu kommer jag att tänka på en sak jag brukar skratta åt. Vi skulle bogsera en bil, tror jag…
– …och vi var mitt i rondellen vid Skarphäll då linan brister och jag kliver ur min bil. Du sitter i bilen bakom.
Just det! Men du kliver faktiskt inte ut, du störtar ut. Superkoncentrerad. Det var fantastiskt roligt för att du såg så otroligt arg ut.
– Du brukar säga det.
Du ser ganska ofta arg ut. Och skygg. Arg och skygg. Jättekul!
– Kan man se arg och skygg ut?
Du kan.
– Okej, Många säger att jag ser sur ut. Men jag är ytterst sällan sur eller arg. Jag är nog rätt trevlig och lättsam.
På jobbet är du en pajas, minns jag.
– Så var jag i skolan och det har fortsatt. Jag tror det är viktigt att kunna och våga vara barnslig, men också att veta var gränsen går.
Sån var du på GT-sporten också. Du kastar saker på folk.
– Jo, och jag applåderar kollegorna under tiden de gör intervjuer på telefon. Allt möjligt. Jag har alltid gillat små hyss.
När vi hängde var du rund och go. Sedan, på några månader, blev du bara skinn och ben. Typiskt dig att bestämma dig för nåt och genomföra det till hundra procent.
– Jag var 37 år så folk trodde att det handlade om en 40-årskris eller att jag blivit sjuk. Men det var något så enkelt som att jag fick för mig att sticka ut och springa inför en nyårsfest. Jag sprang runt kvarteret, dagen efter sprang jag lite längre, och dagen därpå ännu lite längre. Sen bara fortsatte jag.
Vad hände?
– Jag vet inte. Hade alltid längtat tillbaka till orienteringen som jag hållit på med som ung. Helst gillar jag att träna på vinterhalvåret när det är som kallast och ruggigast.
Ok. Jag intervjuar dig tack vare att de här uppslaget firar tio år. Vad var tanken med de här sidorna?
– Jag fick frågan om att göra ett lördagsuppslag när nöjessidorna försvann från tidningen och tackade ja med villkoret att få göra det på mitt eget sätt. I början blev det ändå någon sorts förlängning av nöjessidorna, jag intervjuade artister och det var inte så mycket mer med det. Efter hand växte en djupare och mer allvarlig ton fram.
Vill folk bli intervjuade?
– Det finns naturligtvis de som tackar nej, men de allra flesta säger ja när jag tar kontakt. Detta har hållit på så länge nu, att läsarna vet vem jag är, och vilken ton det är på samtalen.
Någon gång sa du att de här texterna alltid ska innehålla ”lite död”.
– I den meningen att jag vill att det ska finnas en botten av allvar. Hur roligt ämnet eller personen än är. Ofta återkommer jag till tiden som går; vem är du nu och vem var du då?
Är det någon intervju du minns mer än någon annan?
– Inte direkt. Däremot är jag full av beundran för dem som väljer att berätta så oerhört personliga saker för mig. Jag ser det som ett otroligt stort förtroende att få ta del av människors liv och skildra det.
De här intervjuerna har väl varit utvecklande för dig, antar jag?
– Väldigt mycket. Som privatperson har jag främst lärt mig att våga ta kontakt när människor jag känner har det svårt. Många av dem jag intervjuvat har konstaterat att deras telefoner slutat ringa när någonting har hänt. Folk vågar inte störa, byter sida på gatan. Det är min stora lärdom. Att våga ta kontakt fast tiderna är svåra.
Du har ju alltid varit en fantastiskt bra skribent, och jag tycker detta är det bästa som gotländsk media har att erbjuda.
– Tack.
Du älskar att höra det, ditt svin!
– Jo, det är klart att jag gör. Och jag får höra det med jämna mellanrum, men visst… intervjuerna är bra, det inser jag. Jag tror att det finns en vinning i att det är en och samma person som skriver. I och med att jag valt att skriva i jag-form kan jag göra personliga reflektioner, och där hittar man den röda tråden under de här tio åren som gått.
Var vill du bli begravd, apropå att känna sig hemma någonstans?
– Det vet jag faktiskt inte.
Det har du säkert tänkt på, det är den ultimata hem-frågan?
– Nej. Mamma och pappa är ju inte begravda, utan strödda med aska.
Du menar att man inte behöver cementera en specifik plats.
– Precis. Nu finns det ju en sådan för mig ändå. När jag är i Vetlanda går jag till minneslunden där, det är där de är. De sa till mig tidigt att de ville ha det så. De ville att jag inte skulle behöva ta hand om en gravsten.
Hur tycker du det är? Att de även efter döden inte vill vara till besvär. Min mamma och pappa är och var likadana. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
– Mina föräldrar var otroligt måna om mig. Jag var deras älskling och ibland gick det mig på nerverna, men jag vet förstås att det bara var i all välmening. Jag är tacksam för det nu.
Din mamma och pappa gick båda bort under 2011, min pappa dog nyss. Visst är det en overklig känsla, att man inte får träffa dem igen, i det här livet i alla fall.
– Ja, jag tänker ibland att jag ska ringa deras telefonnummer, trots att jag vet att ingen kommer att svara. Bara för att se vad som händer. Men jag drar mig ändå för att göra det.
Var det sorgligt när de försvann?
– Nej. De var gamla, pappa var 91 och mamma 90. Båda var skröpliga. Bortsett från att det var skönt för mig att slippa all oro och den mängd resor jag gjorde, var det skönt för dem.
Var du med när de dog?
– Nej, men allt gick bra. Pappa fick dö först. Mamma var dement och visste ingenting. Hade hon gått först, hade pappa blivit otröstlig. Han var klar i huvudet. Allt gick i rätt ordning.
Men så var det det där med den där Ph-singeln: Har du ställt fram den för att jag skulle komma hit?
– Nej, Det var en tillfällighet, jag brukar ha mina gamla svensktoppssinglar stående där och byter lite då och då. Men det var ju passande, jag följde ju Lena för Vetlanda Posten under de år hon slog igenom.