Michael Moore och en sjöman från Fårö

En gammal sjöman på Fårö berättade en gång en osannolik historia. På äldre dar hade han gått med en fiskebåt från Fårö upp till Norra Ishavet för att fiska lax. I en fruktansvärd ishavsstorm föll den gamle sjömannen överbord och båten och kamraterna försvann ur sikte. Men, såsom genom ett under kunde besättningen vända båten och efter tjugo minuter i det nollgradiga ishavsvattnet lyftes han ombord igen. Med litet värme i kajutan, torra kläder, kaffe och en sup var sjömannen från Fårö okey. Han beklagade dock att han hade förlorat sina nya sjöstövlar och att dessa nu var på väg ned till två tusen meters djup.
- Är det verkligen sant?, utropade sommarboende åhörare på Fårö.
- Gud bevare oss för sanningen! Med Guds hjälp lever jag och kan berätta vad som hände däruppe i Ishavet. Utan Guds hjälp hade jag legat på havets botten. Det är så sant som att jag sitter här!, svarade den gamle sjömannen.
Den som nu söker sanningen om all dramatik i vår värld är i händerna på moderna medier. Det är ingen bra sits. Medierna skall vara i allmänhetens tjänst, sägs det. De flesta journalister svarar också ja på att de enbart försöker leverera sanningen och inget annat. Trots det pågår en ständig debatt om nyttan med journalistiken i moderna medier. En debatt utan slut eller mening, tycks det. Mediernas hantverkare knådar ständigt fram nya budskap och sanningar. Alltihopa är såsom varor som konkurrerar om köpare, säger kritikerkåren. Det hela fortgår som en show i fablernas värld.
All journalistisk förenkling och likriktning ser mer och mer ut som ett problem inom journalistiken i sig själv. Det som nyhetsfabrikerna berättar om krigsskådeplatserna, exempelvis från Irak, är inte likt verkligheten, säger de som varit på platserna och sett med egna ögon.
Det är fiktion och fabler, säger filmaren Michael Moore. Han är årets medieproffs och Cannespristagare med dokumentärfilmen "Fahrenheit 9/11", en film som angriper president Bush och hans gäng - på alla plan med alla medel. Osannolika berättelser om president Bush och hans regerings förståndsgåvor utsägs som självklara sanningar i Michael Moores film. Och det är övertygande ...

<span class='mr'>*</span>
Dokumentären "Fahrenheit 9/11" drog in cirka 22 miljoner dollar bara under premiärhelgen i USA nyligen. Det är nytt rekord. Intresset för dokumentärfilm har också ökat märkbart senaste två åren.
Michael Moore använder flera nya grepp för att leverera sitt subjektiva budskap - till skillnad från nyhetsjournalistikens prefabricerade likriktning. Michael Moore och hans filmgäng har en estetisk grundsyn som journalistiken saknar. Hans filmer påminner faktiskt om det vi ser inom konsten idag. Det är installationer och sammanställningar av innehåll som griper tag i publiken på ett helt annat sätt än televisionens bildsnuttar.
Flera författare och böcker i USA har nu delvis bekräftat Michael Moores teser om president Bush och hans regeringsgäng. Läs exempelvis Bob Woodwards "Plan of Attack" eller Ron Suskinds "The Price of Loyalty". Det är böcker som ger en nära inblick i det som sker bakom kulisserna. Peter Englund, känd svensk historiker och författare, säger att flera sådana nya rapportböcker visserligen är partsinlagor med ett visst pris - men ändå ger författarna skrämmande bilder av släpphänta analyser bakom invasionen av exempelvis Irak. Peter Englund säger i en tidningsartikel att Sveriges inträde i Trettioåriga kriget är "som ett under av förnuft" - i jämförelse.
Insiktsfulla rapportböcker, dokumentärfilmer och Michael Moores estetiska syn på sanningen och journalistiken kommer säkert att påverka medierna framöver.