Mians bästa dag var en dag på Gotland
- Alltså allvarligt, jag skulle inte gråta om båtar och flyg ställdes in och det inte gick att komma härifrån på ett halvår eller så, säger hon.
Solen värmer gott vid husgaveln där Mian bjuder på kaffe med sojamjölk.
- Jag är ju sån där fuskvegan, säger hon och förklarar att hon inte köper något som är gjort av någon som haft en mamma eller pappa.
*
Mian Lodalen är aktuell på flera plan, i dagarna blev det känt att hennes debutroman, "Smulklubbens skamlösa systrar", ska bli film, producerad av Anne Ingvar (som gjorde Tsatsiki-filmen). Den 6 april kommer uppföljaren "Trekant" ut i handeln, en bok som till ganska stor del är skriven på Gotland.
- Första gången jag var på Gotland var på 70-talet då vi var ett gäng som bodde på Tofta camping. Det gick ganska vilt till och det är väl inget jag är så stolt över i dag. Polisen kom och så.
Betydligt lugnare semestrar har följt sen dess och liksom så många andra har Mian fångats av Gotlands unika atmosfär.
- Framför allt har jag upptäckt Visby nu på gamla dar, tidigare tyckte jag att det var en fin stad med mycket fina hus och så men nu har jag vandrat omkring på varenda gata och upptäckt hur fantastiskt det är! Jag bara måste ta med mig mina australienska vänner hit, de kommer att smälla av! För dem som har en så ung kultur måste det vara obeskrivligt att sitta på en mur som är tusen år gammal.
*
En av de bästa dagarna på länge i Mians liv var när hon häromdagen åkte ut till en gård och fick rida, hälsa på grisar och annat som hör en bondgård till.
- Vi var så lyckliga när vi kom hem att efter två glas vin höll vi på att börja lipa. Jag kan mycket väl tänka mig att bo här, säger hon lyriskt.
Förra gången hon var här för att skriva jobbade hon stenhårt med boken. Den här gången blir det mer rekreation och vila men det finns nya bokprojekt, dock inte med Smulklubben inblandad.
- Nej, de får leva vidare själva nu. Fast vem vet, de kanske kommer tillbaka när de har flyttat till Gotland och bildat pensionärskollektiv!
*
Tiden innan boken kommer ut är en lång och nervös väntan.
- Det är så att man kan höra hur knivarna slipas, säger Mian som inte vågar hoppas på ett lika varmt mottagande som "Smulklubben" fick.
Debutromanen fick bra recensioner och sålde bra. Flera filmbolag tog snabbt kontakt för att höra sig för om filmrättigheterna.
- Jag blev så jublande, jublande glad, min debutroman ska bli film!
Nordisk film har köpt filmrättigheten och filmen ska göras i höst och egentligen borde hon inte ha blivit förvånad. Mian blev spådd för några år sedan och fick veta att hon skulle skriva en bok som skulle bli mycket uppmärksammad.
- Jag tror ju inte ett skit på sånt där och tänkte att ja, ja. Det var ju inte helt osannolikt eftersom mitt yrke är att skriva. Men det var inte så att jag då satt och ruvade på en roman. Tio år senare mötte jag den här kvinnan och berättade att jag skrivit boken. När den låg på tryckeriet träffade jag henne igen och då sa hon "Just det, jag glömde säga, boken kommer att bli film också, så se över dina rättigheter"...
*
Att boken blev så uppmärksammad beror så klart delvis på att Mian Lodalen är ett känt namn, men också för att ämnet är nytt i svensk skönlitteratur.
- Det finns lesbisk litteratur men mycket är så tungt och navelskådande. Jag ville skriva en bok som är underhållande och rolig, men visst, jag ville säga något viktigt också, det finns ju en politisk botten i boken. Mina egna fördomar kom verkligen på skam, för jag var helt övertygad om att alla manliga recensenter skulle såga boken rakt av. Men så fick jag den mest fantastiska recension av en man och har fått flera positiva reaktioner från heterosexuella män.
*
Boken "Trekant" handlar om tre väninnor, varav två är lesbiska, och den berör allmängiltiga frågor som relationer, sex, vardag och längtan efter barn. För alla utanför homovärlden blir den en intressant inblick i en annan värld, så lika ens egen men ändå så annorlunda.
- En av mina väninnor som känner mig sedan länge har berättat att det var först när hon läste boken som hon förstått och riktigt tagit in hur orättvist det är och hur fruktansvärt utanförskapet kan vara.
Den nya boken har tre parallella historier: om sex, barn och vänskap; att i en tvåsamhet släppa in en tredje part, att som par leva med en önskan att bli tre i form av barn, samt den starka vänskapsrelationen mellan de tre kvinnorna i Smulklubben.
*
Mian berättar om hur hon vill använda sitt utrymme för att säga något. I sina krönikor till exempel.
- Jag vill inte bara blaja på som så många gör och det får de väl göra men jag tycker att man har ett ansvar. Det finns så många som tror att det alltid har varit som det är i dag men vi har inte fått nånting gratis, alla segrar måste återerövras hela tiden. Homosexualitet var klassat som sjukdom ända till 1979, hatbrott mot homosexuella är fortfarande alltför vanliga och i biologiböckerna i skolan beskrivs homosexualitet som något man drabbas av när man testar sin sexualitet, innan den blir "stabil"...
Att vara homosexuell och leva i ett litet samhälle som på Gotland är inte alltid så lätt. Mian har pratat med homosexuella gotlänningar som vittnat om ett mycket tufft klimat.
*
- Jag träffade en som fick en örfil och sen sparken från sitt jobb. Jag måste säga att jag blev chockad över att höra hur tufft det är här. Jag skulle väldigt gärna komma hit och föreläsa om nån bad mig om det. Det talas ganska mycket om att det är så trendigt att vara homosexuell i dag och det är möjligt att Pride är trendigt men det är banne mig inte trendigt att leva som homo i Örkelljunga eller på Gotland. Inte i städerna heller för den delen, hälften av alla homosexuella i Göteborg har utsatts för hatbrott, det är fortfarande tufft på många sätt.
Jag lämnar Mian och hennes skrivarlya, solen strålar fortfarande men värmer inte längre. Det ser inte ut som att det finns nån risk för inställda båtar eller flyg.
- Man skulle ju kunna bo här från mars till november, funderar Mian Lodalen.
Så jobbar vi med nyheter