En skvader är ett djur som är en korsning mellan en hare och en tjäder. Framdelen är hare, bakdelen tjäder.
Djuret finns inte i verkligheten, förstås. Bara i jaktskrönor. Men själva ordet skvader har kommit att användas för andra saker som inte blir så bra när man sätter samman något av två komponenter som inte riktigt passar ihop.
Jag kom att tänka på ordet då jag tittade på en ekonomisk karta för lite sen. Att skvader dök upp i hjärnan berodde säkerligen på att jag för inte så länge sen besökte Sundsvall, som är något av skvaderns hemort. Jag hittade ett namn som jag tyckte var en skvader.
Ordet på kartan var Kvännmyr.
Som jag ser det är detta ortnamn hälften gutamål och hälften svenska. Det är en förvanskning av den gutniska benämningen för den lilla insjön som det handlar om, en vattensamling som av ortsbefolkningen sedan urminnes tider kallats för Kvännmör.
Kvänn är ordet för kvarn. Myr borde i detta sammanhang heta mör eller möjligtivs möir. Allstå, som sagt, Kvännmör om hela namnet skulle ha varit på gutamål.
Det är inte helt ovanligt med ”skvadernamn” i den gotländska ortsnamnsfloran. Det förefaller som om någon försvenskare har varit framme och ”förbättrat” de på Gotland använda namnen.
Ett annat exempel är Kättelvik (i Vamlingbo,liksom Kvännmyr).
Kättel, eller egentligen kättl, betyder kittel. Det kan förklaras med att man kan se hela viken som en jättelik kittel om man har god fantasi.
Men sen kommer då vik. Det borde ju heta veik. Alltså Kättelvik.
Obs! Nu blir det en liten utvikning om detta med vikar med anledning av att det finns två sorter av dessa i gutamålet. Dels har vi den stora rejäla viken som heter veik. Det är ett feminint substantiv som i bestämd form heter veiki. Dels har vi den lilla minimala viken som heter vike, ett maskulint substantiv som i bestämd form heter viken (med betoning på i-et).
Kättelviken är en rejäl vik och borde alltså, som sagt, heta Kättelveik.
En hastig titt på diverse kartor och i professor Ingemar Olssons böcker om gotländska ortnamn ger ytterligare funderingar kring skvaderord.
Någonstans på Gotland finns Myssåker. Myssu är mössan, huvudbonaden. Det är gutamål. Varför då haka på åker, som på gutamål oftast heter akar. Myssakar borde det vara.
Varför heter det Mallgårds? Hade inte Mallgards varit mera genuint och rätt?
Ganska ofta träffar man på -myr,-vik,-åker och –gårds.
Varför börjar åtskilliga ortnamn på lill- när det borde vara leil. Ex: Lillpallen, Lillården, Lillgraut.
På en karta hittar jag Lillegårds, som inte ser ut som en skvader utan som en helt och hållet främmande fågel i den gutniska ortsnamnsfloran.
Likadant som med lill- är det med stor-. Varför Storgraut och Storsylgu. Stor heter ju stäur, precis som i Stäurstraum.
Och Östergarn? Det heter ju Austagan. Och Österlings?
En riktig skvader verkar fiskelägesnamnet Djaupdy vara.
Dy är troligen i det här fallet en förvanskning av döie , den gutniska benämningen för en plats där det regelbundet samlas tång, det vill säga släke. En släkdöie var förr i världen en bestämd bit av stranden. Dess begränsningar var oftast på något sätt markerade och varje döie tillhörde någon särskild gård. Man hade noga delat upp stranden.
Detta berodde på att den ilandflutna släken sågs som viktig gödning till åkerbruket.
Djaupdöien skulle kunna vara en plats där släken samlas på en strandbit som ligger lite lägre än den omgivande stranden.
Det är en teori, som är svårt att leda i bevis.
Helt klart är att det inte alltid står samma namn på kartan som ortsbefolkningen använder. Jag minns en gång i det militära så jag låg vid Nabbu i När. En besökande ortsbo fick förklarat för sig att en del av vår styrka låg på ett annat ställe, borta vid Virudden.
– Jaså, Veiriv, sa närbon.