Finns det några vittnesbörd om hur man sett på och hanterat hästkött på Gotland förr i tiden?
Skall man söka svar på den frågan i dialektalt färgade källor måste man komma ihåg att svenskans ord häst i gutamål motsvaras av russ. Ordet häst förekommer, men betyder då nästan alltid häst av hankön, alltså hingst.
Hur är det då med noteringar om russkyt?
Jo, det finns en hel del.
Russkytä var så föraktä att de gamblä int tult ti känn lukti av de n gang, skriver Fäi-Jaken i ett av sina många brev till lektor Klintberg.
Alltså : De gamla föraktade hästköttet i så hög grad att de inte ens stod ut med att känna lukten av det.
Lektor Klintberg själv har gjort följande anteckning:
Daim sum jetäd russkyt, di skudd int sit bäi andrä i körku atmintn.
Härav kan vi förstå att inställningen till hästkött var delad. En del människor på landet åt och andra tog defintivt avstånd både från själva köttet och de som åt. Tänka sig att dom ville reservera en särskild plats i kyrkan för hästköttsätare!
Hur var det för Fäi-Jakens egen del?
Russkyt jetar ingän mair n A u ja u far någän bit iblant. Måffar u mårmår di förgräuar si rakt yvar de att vör kan jet russkyt.
Här behövs en förklaring av vilka personer som omnämns. A är Jakens hustru Ann(a), far är Jakens svärfar Lars Larsson, f 1826, mormor och morfar är Annas mormor och morfar, vilka torde ha varit födda omkring år 1800.
I citatet ovan fick vi till på köpet så att säga ett ord att fundera över. För inte är det ofta man träffar på det i gutamål nuförtiden. Kanske aldrig mer till och med. Jag tänker på ordet förgräuar, som närmast kan översättas med förfasar sig.
I anslutning till detta hitta vi också adjektivet förgräulit, som betyder gruvligt, förskräckligt.
De var förgräulit va de tornäd u jungnäd i neträs.
Det var förskräckligt vad det åskade och blixtrade under den gångna natten.
Vi kan utläsa att inställningen till hästköttet var en generationsfråga. Jaken, f.1857, och hans generation kunde med viss tvekan tänka sig att äta russkyt. Men tidigare generationer kände ett stort motsånd. Om de inte hade det väldigt dåligt ställt.
I min bandom, så gynt någän, sum var ret fatti ti jet russkyt, för de fick di för intä av daim sum häudäd russi , men di blai atgräinä u haldne för narr. Men för de mästä så fick krakår u kårpar allt russkyt.
Alltså: När Jaken var barn, det vill säga 1860-1870, så började en del riktigt fattiga att äta hästkött. Det var gratismat som de fick av de personer som tog hand om hästarna vid slakt. Men de som åt blev till åtlöje och man skrattade åt dem. Men för det mesta så blev hästköttet mat för kråkor och korpar.
Men det fanns dock ett annat alternativför den som inte ville dumpa hästkadaver i naturen.
Men så fick än håir att di kaupt russkyt i böin (stan) u da glaid fålki ti böin me sitt russkyt u gär de ännu förstas.
Det som folk på landet av olika skäl inte kunde eller ville äta gick att sälja till stadsborna. Varför de i staden boende hade en annan inställning kan man ju fundera över.
I ett brev till lektorn utvecklar Fäi-Jaken sina tankar kring hästkött i mathållningen.
Han berättar att han en gång försökte äta hästkött när han verkligen visste om att det var detta som låg på tallriken.
De va lygn att ja kund fa de ti ga, skriver han.
Dessutom fick han kväljningar när han såg andra äta av det.
Han har också hört talas om andra som ätit hästkött i tron att det var nötkött. När de ett par dagar senare fått reda på sanningen hade de reagerat häftigt.
Di har kunt fat spöit så att gröin galln har kunt stat ör dum.
Jär de int hallgal slikt att tanken kan inverk så mik pa magen, att´n mästn kan bläi dödseländur? undrar Jaken.
Kurt Genrup konstateerar i sin bok Mat och måltidsseder på Gotland att fördomen mot hästkött på Gotland följer det i Europa vanliga mönstret i äldre tid.
Ännu långt in på 1900-talet var dock motviljan mot hästkött utbredd bland bönderna på Gotland, medan stadsbefolkningen och företrädare för en mobil kultur på landsbygden i allt större utsträckning konsumerade hästkött, konstaterar Genrup.