Lyckliga slut, en bok om våld
RECENSION. En bok till om våld mot kvinnor, behövs den? Vet vi inte allt redan? Vill män veta hur kvinnoliv ser ut?
Foto: Fotograf saknas!
De som bäst behöver kunskapen kommer inte att orka läsa. De goda männen gillar inte att andra män förtycker, plågar, kontrollerar och våldför sig på kvinnor.
De mår bättre om de inget vet, i varje fall inga detaljer. I denna bok berättar 17 kvinnor om sina liv och möten med män, både onda och goda.
Även hos de värsta plågoandarna fanns något gott, något som kvinnorna ville ha kvar, fast de inte stod ut med allt det andra. De 17 kvinnorna har ett gemensamt - de skildrar kvinnor som levt med fel man.
En man som i första förälskelsens tid var den idealiska partnern och sedan förändrades till ett monster. Ett monster kvinnan själv valde att leva med ganska länge, därför att hon inte kunde lämna honom.
Hon hoppades på en förändring, att våldet och kontrollen skulle upphöra och hans verkliga jag, som hon trodde sig ha sett en gång, skulle komma åter. Endast ett fåtal av kvinnorna har kunnat fortsätta leva tillsammans med den man som plågat dem.
I Lyckliga slut handlar mycket om hur det blev sen, när kvinnorna lämnat männen. På omslagsbilden flyr kvinnan från orkanens öga.
Hon springer uppför en trappa, det finns ett motstånd inom henne. Hon vill inte gå, men måste. Längst upp till höger på bilden ser man en dörr - en svart dörr. Bakom den vet hon att räddningen finns, men där finns också de svåra, svarta dagarna då hon minns och saknar mannen och vill återvända. Att hela såren är en långsam process, vare sig det gäller misshandel eller våldtäkt. Media intresserar sig inte för den fasen. När risken för våld eliminerats får kvinnan självläka så gott hon kan. Som brottsoffer är hon ointressant. Sensationen ligger i våldet, det råa, med alla detaljer.
Boken börjar med beskrivningen av ett våldtäktsförsök. Det är redaktören och Augustiprisvinnaren 2006 Susanna Alakoski som skildrar hur hon som tonåring kämpar tappert mot ett gäng jämnåriga pojkar, som försöker ta sig in till henne sedan hon låst in sig på en toalett.
Sittringen blir försvarsvapen, med vilket hon slår angriparna i huvudet när de försöker klättra över en mellanvägg från en olåst toalett intill.
Till sist ger pojkarna upp och hon kan gå hem, skakad men oskadd. I boken skildras två gruppvåldtäkter, olika men ändå lika. Efter den ena lagförs gängledaren och döms. Det ger kvinnan viss lättnad, trots allt, men ärren efter våldtäkten blir kvar. Hon kan inte tala om den, ty då blir hon stämplad som lättfotad, "hora", hon skuldbeläggs.
I USA anses alkoholpåverkade, våldtagna kvinnor själva ha skuld till övergreppet. De skändade/våldtagnas situation är nästan värre än de förtryckta och misshandlades. De lever med samhällets dom, männens dom. Hora! Hur ska en kvinna bli helad och fri från övergreppet och skammen? Det verkar ta ett helt liv för en del. Sånt läser man sällan om.
Socionom, doktorand i socialt arbete Viveka Enander och fil. dr. i sociologi Carin Holmberg tar upp motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska komplikationer. De lämnar frågan "varför går hon inte?" och försöker i stället bena upp "varför hon går när hon gör det?". Vad är det som händer, eller har hänt, när kvinnan fått nog, nått botten och lämnar mannen för gott?
De betonar att kvinnorna de mött inte är passiva "offer" utan gör motstånd och markerar gränser, de skriver om kvinnors hopp och kluvenhet i förhållandet, om
den skuld kvinnor lägger på sig själva när det går snett. De beskriver tre faser: Att lämna, att bli fri och att förstå. Kapitlet kan användas som en mall när man läser de enskilda berättelserna.
Kvinnorna i boken är inga menlösa och okunniga offer, utan kapabla yrkeskvinnor. De ifrågasätter och protesterar mot våld och förtryck.
Deras liv är olika och så är deras vägar ut. De har upplevt fruktansvärda ting och överlevt. Som läsare tänker man: Det kunde ha hänt mig. Boken är en lektion i kärlek, den är svart - men läsvärd!
Så jobbar vi med nyheter