Luella är fångad av Etiopien

Luella Onoszko vistades mycket på flyktingförläggningen när den fanns vid Gustavsvik för några år sedan. Där mötte hon många nya vänner och många nya kulturer. Hon fascinerades av den etiopiska kulturen och bestämde sig genast för att dit skulle hon resa någongång.
- Jag kände att jag bara måste resa dit och uppleva landet, berättar hon för GT på Hedbergs café i Visby innerstad, där hon nu visar en fotoutställning från sin tid i Etiopien.
För hennes dröm blev sann och det snabbare än hon anat.

*
När hon fick beskedet att hon fått en internationell praktikplats i Etiopien hade hon en vecka på sig att vänjas vid tanken och packa sina väskor.
Hon visste i stort sett inget om landet, om dess historia, natur och geografi. Men hon hade fått några riktigt goda vänner därifrån och genom dem en inblick i en kultur som fascinerade henne och drog henne till sig. Till skillnad från sina vänner kunde hon utan att vara rädd för sitt liv, resa dit.
- När jag steg av på flygplatsen såg jag inte mannen jag skulle träffa och det var fullt med folk överallt, jag kände ingen, hade inget telefonnummer till någon, men jag bara stod där och var lycklig, berättar hon.
Till slut fick hon syn på Asfaw Yemeru, mannen hon fått kontakt med genom Rädda barnen och Kerstin Blomberg och som för några år sedan fick "Barnens Nobelpris" för sin kamp för barnen i Etiopien. Hos honom bodde hon och följde hans arbete med barn och unga i hans två skolor i huvudstaden Addis Abeba.
- Det är ett stort privilegium att få träffa honom och följa hans arbete, han inspirerar mig så otroligt mycket.
Luella Onoszko förlängde sin tid i Etiopien med ytterligare tre månader, och efter det ytterligare tre månader. Efter knappt ett års vistelse i landet for hon norrut igen för att arbeta under sommaren. På ett hotell på Island!
- Ja, det var verkligen en kontrast, säger hon och skrattar.
Och om en vecka bär det av igen till Afrika.
*
Att komma in i den etiopiska vardagen var inget större problem för Luella. Desto svårare var det att anpassa sig tillbaka till Sverige och den svenska kulturen.
Luella har levt tillsammans med lokalbefolkningen och bara under sin relativt korta tid i landet har hon sett hur det politiska klimatet hårdnar och hur det blir svårare för folk att vara kritiska till regimen och ha en öppen demokratisk debatt.
- Inte ens jag pratar politik med människor jag inte är helt säker att jag kan lita på. Men jag känner att jag har ett ansvar att berätta om hur det är nu när jag är ute ur landet, fortsätter hon.
Ändå är det inte först och främst den politiska situationen hon vill berätta om i sin utställning. Hon vill istället lyfta fram kulturen och det sociala livet som skiljer sig markant från vår svenska "håll-dig-på-din-kant-kultur".
- Där finns en självklar respekt och gemenskap, sånt som är på väg att försvinna helt här i Sverige där vi inte ens behöver möta en människa i affären längre, utan kan betala själva med hjälp av tekniken.
*
Luella Onoszko är införstådd med att man som enskild människa inte kan rädda alla. Men inspirerad av Asfaw Yemeru vet hon samtidigt att en liten begränsad insats kan leda till något stort.
Han, som började med att undervisa barn under ett träd, har i dag två skolor dit etiopiska barn kan komma för att få den bästa framtidsinvestering som finns: utbildning.
Luella har valt att inrikta sin insats på föräldralösa barn i byn Lalibela, det första steget var att skaffa sängar till dem att sova i, vilket visar hur mycket det finns att göra för dessa barn. Förutom de egna insatserna tänker Luella samla in pengar under sin utställning på Hedbergs café så att gotlänningar som vill också kan hjälpa till.
En av de vänner Luella fick på flyktingförläggningen vid Gustavsvik var Besawit Gouzo som numera är bosatt i Stockholm. Besawit är med vid utställningen och ska vid ett par tillfällen visa besökarna hur en etiopisk kaffeceremoni går till. En ceremoni som när den utförs på riktigt tar cirka tre timmar.