Liten intim föreställning med Staffan Hellstrand
Det menade Staffan Hellstrand själv när han inledde fredagskvällens akustiska solokonsert på Warfsholm.
Men det blev också en konsert som i och för sig bjöd på oväntad dramatik. Som när han under "Hela vägen hem" måste byta plektrum och först efter låtens slut upptäcker att han av misstag fiskat upp två stycken ur fickan, "något att berätta för barnbarnen", konstaterar han efter låtslutet om det "dubbelarbetet".
Men även utan sådana moment så är det förstås en utmaning att stå helt solo och försöka fånga uppmärksamheten enbart med hjälp av sång och gitarr eller, i några enstaka låtar, keyboard.
Den för aftonen helt vitklädde Staffan Hellstrand i sitt karaktäristiskt långa hår har dock rutin och självförtroende nog för att klara av ett sådant projekt. Han blandar sina kända hitlåtar med smalare material och karriärtidig Dan Andersson men presenterar endast få alster från det färska albumet "Motljus".
Start sker med "Fanfar" och han spelar förstås "Romeo i Stocksund". Från senaste albumet är "Burnout" hämtad, en låt som förmodligen kommer att växa vidare till en Hellstrand-klassiker där han inledningsvis också berättar om den allvarliga bakgrunden till texten.
Och texterna är synnerligen viktiga i hans repertoar. Något som också går igen i mellansnacket där han blandar lustiga anekdoter om sin mest motvillige åhörare, en vilt protesterande tvåmeters pensionär, med turnéskrönor om Nomads och att han till skillnad mot andra artister inte har några krav i raidern på vad som skall finnas utan bara vad som absolut inte får finnas i lokalen, mekongwhisky, varpå han förstås lirar låten med den titeln.
Men i flera av hans låtar är det tragiska människoöden som ligger bakom historien så allvaret finns hela tiden i närheten och skapar en nerv i framförandet som gör att spelningen aldrig känns likgiltig.
Staffan Hellstrand har blivit en driven gitarrist och det blir emellanåt bra tryck i lokalen avsaknaden av kompmusiker till trots likaväl som det kan vara stämningsfullt och närmast skirt i vissa moment.
Extranummer blir förstås "Lilla fågel blå", i elektrifierad form med ett mastigt mångdubbat gitarrintro men här förvandlad till en låt med innerlig känsla.
Staffan Hellstrand gav en konsert som visar att han besitter de nödvändiga kvaliteterna för att hålla sig kvar i högsta svenska musikdivisionen.
Så jobbar vi med nyheter