En koppartunna, en konjaksflaska och en klackring. Det är allt Leif GW Persson har kvar efter sin far. I boken "Gustavs grabb" berättar han om kärleken till pappa Gustav och den ångest som styrt livet sedan barndomen.
Klackringen hänger numera i en kedja runt hans hals. Kraftkarlen Gustav Persson, timmerman och grovarbetare, hade så stora händer att lillfingerringen inte passar på något av sonens fingrar.
Leif GW Persson förnekar inte att boken "Gustavs grabb" är en kärleksförklaring till den man som under hela hans uppväxt representerade tryggheten i livet.
- Det är det, mycket tydligt. Vi hade en väldigt nära relation när jag växte upp, vi sågs i stort sett dagligen under hela min uppväxt. Sedan blev det inte så, jag reste vidare. Det är väl det jag har ångrat mest, att jag träffade honom för sällan när han blev gammal.
"Jag reste vidare", säger han. Det är en subtil referens till den klassresa som "Gustavs grabb" också handlar om. Det går inte en dag utan att Leif GW Persson påminns om att han är en främmande fågel i de miljöer han numera rör sig i. Arbetarklassgrabben från kvarteret "Nävv Jorkk" på Gärdet i Stockholm kan inte tvätta bort sitt ursprung, "oavsett hur mycket professorsfernissa de försöker få på mig".
Ett tag funderade han på att döpa boken till "Ikaros resa", men tyckte till sist att titeln var för pretentiös. Den grekiska myten om Ikaros som i sitt högmod flyger för nära solen med sina hemmagjorda vingar är dock en viktig referenspunkt för honom. Redan som tioåring läste Leif GW Persson Erik Lindegrens dikt "Ikaros" och greps starkt av innehållet.
- Det är ju jag, tänkte jag. När jag är på dåligt humör tänker jag fortfarande, vad har jag här uppe att göra? Men vart fan ska jag ta vägen, jag trivs ju inte där nere heller.
Hymlandet har ingen plats i "Gustavs grabb". Leif GW Persson berättar ibland plågsamt öppet om sina egna tillkortakommanden, om den ångest han kämpat mot sedan barnsben, om sitt alkoholmissbruk och om hur han efter Geijeraffären bestämde sig för att begå självmord - men inte klarade av att genomföra det.
Ångesten beskriver han som ett svart hål som öppnar sig i bröstet, ett hål som lättast dövas med hårt arbete eller alkohol. Vart den kommer ifrån? Leif GW Persson vet inte säkert, men tror att det har med hans dysfunktionella relation till sin mamma att göra. Barnaåren präglades av moderns känslomässiga frånvaro och - mer eller mindre inbillade - sjukdomar.
- Om du växer upp övertygad om att mamma hela tiden kommer att dö, är det ingen bra start i livet. Hon använde sina sjukdomar som en form av kontrollmekanik, det var ett sätt för henne att få sin vilja igenom. Och jo, det funkade.
Den dag pappa Gustav råkar ut för en arbetsplatsolycka och får en sprängsten på 30 kilo i huvudet rasar världen fullständigt för elvaårige Leif. Plötsligt existerar inte någon trygghet längre.
- Jag blev medveten om att ingenting kunde skydda mig.
På ytan gick allt bra. Pappa tillfrisknade mirakulöst igen och Leif kunde förverkliga sin fars drömmar, vidareutbildade sig, bytte klass, blev rik och berömd.
Men relationen till mamman blev bara sämre - ett av bokens sorgligaste partier handlar om hur den åldrade modern förvägrar sin son rätten att vara med och planera pappans begravning.
- De sista åren ägnade hon åt att utplåna spåren efter mig.
- Det var jävlar i mig välstädat, det fanns inte ett hårstrå kvar efter lille Leif när hon dog.