Lättläst om adelns historia
En av dem som röstade ja - och citeras - var Gillis Bildt. Ett par år tidigare hade han varit landshövding och militärbefälhavare på Gotland (farfars farfar till Carl Bildt).
Om detta kan man läsa i den nyutkomna Sveriges adels historia av Jan von Konow. Den tar sin utgångspunkt i Alsnö stadgar 1280. Då skapades det rytteri, som mot skattebefrielse ställde sig till kungens förfogande.
En av författarens poänger är att adeln aldrig varit enhetlig. Redan från början skapades den splittring i hög- och lågfrälse, som skulle bestå. Högadeln blev en konkurrent till kungamakten. Någon feodaladel efter utländsk modell uppstod dock inte.
Axel Oxenstierna befäste denna maktfördelning 1626. Endast på Riddarhuset introducerade adelsmän fick politiskt inflytande och högadeln kom att besätta riksrådsplatserna. Under Gustav II Adolf fungerade detta väl, men under de påföljande förmyndarregeringarna urartade den. Författaren beskriver ingående dåtidens högadliga maktmissbruk.
Med sin hårdhänta reduktion satte Karl XI punkt för detta. Därmed kunde han organisera en krigsmakt, som svarade mot stormaktskraven. Genom ett omfattande nyadlande skapade han dessutom en bred rekryteringsbas till officerskåren och en social utjämning inom adeln.
Som f d styresman för armémuseum är Jan von Konow på sin mammas gata, när han beskriver den karolinska krigsmakten. Adeln var - trots enväldet - enig och lojal under de karolinska kungarna. Det är med en särskild känsla, som författaren beskriver adelns stora offer på slagfälten.
Annat blev det sedan. Under den s k frihetstiden kom politiseringen med "hattar" och "mössor". Att den talrika lågadeln då fått möjlighet att rösta ner högadeln gav ingen fördel, eftersom det uppstod en osund handel med röster. Författaren sparar inte på sin kritik i detta avseende, men han balanserar den med att framhäva de stora civila kulturgärningar, som adelsmän samtidigt utförde. En av dem som nämns är gotlänningen Christoffer Polhem. Gotland hade det lägsta antalet adelsmän. Att de 1750 ändå var så många som 18 berodde nog på den nyuppsatta artilleribataljonens officerskår.
Gustav III satte stopp för partisplittringen men fick inte den "hovadel", som von Konow menar att han syftade mot. Tvärtom mötte kungen starkt motstånd, då han inledde sin krigspolitik och genomdrev ett nytt envälde. Båda åtgärderna var olagliga. Den hänsynslöshet, som kungen visade på riddarhuset 1789, kom att skapa en djup klyfta mellan honom och adeln. Att den lågadlige Ankarswärd blev kungamördare var ett psykologiskt problem men enligt författaren ändå ett utflöde av denna motsättning. (Attentatorns änka bytte namn till Löwenström och flyttade till Gotland). De som sedan satte stopp för det gustavianska enväldet med statskuppen 1809 var både hög- och lågadliga.
Med 1809 års grundlag reducerades adelns privilegier. Den fick inte längre företrädesrätt till högre statliga ämbeten. Nyadlandet reducerades till att enbart gälla ätternas huvudmän.
På grund av sin stora tillgång på kultur och erfarenhet kom adeln även efter representationsreformen att inta framträdande platser. Längst, till början på 1900-talet, kom adeln att dominera i krigsmakten. Det var naturligt. Det var ju så det börjat.
Som en slags erkänsla för adelns lojalitet 1865 gavs den en offentligrättslig ställning. Efter en vänsterpolitisk motion upphävde riksdagen denna 2003. Det var enligt författaren att slå in öppna dörrar. Det fanns nämligen inget i den som gav något som helst privilegium.
Jan von Konow är grundlig och balanserad samt avslutar med avsnitten "Adeln i svensk historieskrivning" och "Aristokratfördömandet". Bokens 350 sidor är lättlästa och ger ett utmärkt perspektiv på svensk historia.
Så jobbar vi med nyheter