Låt diskussionen fortskrida!
Iden var strålande
För mig som verksam konstnär, med i princip årliga utställningar sedan närmare trettio år tillbaka, där också offentligt konstnärliga uppdrag och utsmyckningar ingått och som medlem i KRO, var det aldrig någon tvekan till att deltaga i detta gemensamma forum; möjligheten att visa min konst i S:ta Maria.
Då inbjudan inför utställningen kom, ansåg jag idén strålande. Något som egentligen borde ha iscensatts för länge sedan och som enligt mig absolut bör underlätta öppnandet av kyrkoportarna för gemene man/kvinna. Kyrkan för själsliga upplevelser, men också som ett "kulturutbudscenter" där både ren kontemplation tillika energipåfyllning av skiftande slag ska stimulera. Kyrkan, där tradition och samtid måste kunna samspela inför olika behov.
Tvekade aldrig
Självfallet reflekterade även jag över att ingen utställningsersättning skulle utgå till oss medverkande. Reaktionen föregick dock i det tysta. Feghet? Knappast! Ansåg nämligen att detta var ganska oviktigt i sammanhanget, trots att det må vara både ovanligt och ett aningen anmärkningsvärt tillvägagångssätt, att tillfråga oss professionella konstnärer om att medverka ideellt.
Ordet ideell i konstnärliga sammanhang, är numera ett vedertaget skällsord och det med rätta. Men det finns undantag som bekräftar regeln. Just ett sådant gjorde att jag aldrig tvekade i sammanhanget på att själv ingå som utställare.
Vi hade ju kunnat bli betydligt fler deltagare än vad vi nu är, inget försvar i sig, men för mig räckte det denna gången att bara få ingå i "systerskapet för konstens skull" och allra helst på denna enastående plats. Det kändes viktigt!
Ännu mer styrkt blev jag av tanken på att vernissagen skulle ske under den internationella kvinnodagen. Att jag skrivit krönikor om just den dagens avskaffande, till förmån för en förenad human människosyn, oavsett kön, under resterande årets alla dagar, förblir en utopi och hör definitivt inte hemma här.
Specifik situation
Prestige och principer får inte bli till självändamål! För min del måste varje specifik situation som kan uppstå, även ur något gängse förhållningssätt, givas utrymme till prövning. Ifrågasättas och vägas.
Inför just denna utställning så handlade det för min del inte främst om vare sig genusperspektiv, konventionsupplösanden, solidaritetsanda eller ekonomisk ersättning, för att visa min konst. Inte heller om att jag som kvinna kunde figurera i patriarkaliska eller matriarkaliska sammanhang, nej inte ens tanken på att missgynna eller förhöja (beroende på ur vilken synvinkel man väljer) mitt eget "skrå".
Väcka tankar
Det primärt drivande var möjligheten att som människa få utrymme att säga något, utifrån min konstnärliga horisont. Något som förhoppningsvis kan beröra betraktaren eller skapa reaktioner. Något som kan väcka tankar kring det fundamentalt existentiella. Att på mitt vis kunna förmedla mitt konstnärliga uttryck, sprunget ur de intryck jag som människa samlar och nu får dela med mig av i kyrkorummet.
Detta rum vilket både historiskt och nutida, symboliserar en global mötesplats för gemensamhet och möten (även om detta också snudd på tenderar utopin) är för mig en stor ynnest. Både som konstnär och människa! Detta är alldeles tillräckligt för mig och för det vill jag tacka.
Som tillägg måste jag också poängtera att jag förra sommaren hade en utställning i Lau kyrka, där jag faktiskt erhöll utställningsersättning.
bildkonstnär
och KRO-medlem
Så jobbar vi med nyheter