Laakso accelererade snabbt till högstanivån
De presterade en konsert som efter en trög och oinspirerad start snabbt accelererade till bandets normalt höga nivå och sedan höll sig kvar där.
Laakso (finska för dal) mönstrar Markus Krunegård-sång och gitarr, Lars Skoglund-trummor, David Nygård-keyboard, trombon, dragspel med mera och Jörgen Fritz-bas. Den sistnämnde med gotländskt ursprung, och minsann, fanns inte någon av hans gamla Solbergalärare i lokalen. Laakso har genomgått fortlöpande soundförändringar under den tid bandet funnits. Och under den relativt korta spelningen bjuder de på material alltifrån första låten från första skivan fram till färska "My Gods", från det spröda till det intensiva.
Det blir till en exposé över bandets karriär där de nu landat i mera raka rockrötter än den inledande mera indiepräglade framtoningen. Markus Krunegård verkar nästan lite imponerad av sig själv när han konstaterar att han hållit ut den avslutande tonen á la Guns´n Roses i en av låtarna. Han är en sångare som tillför något, någon vidare gitarrist är han däremot inte. David Nygårds multiinstrumentalism är viktigt för bandets ljudbild. Han väljer instrument som föda från en buffé och den i denna typ av musik så sällan hörda trombonen bidrar till det emellanåt intrikata ljudmönstret.
Mikael Fritz har en cool framtoning och blickar ofta mot taket/himlen men blixtrar till med några intensiva basslingor och Lars Skoglund ömsom bankar ömsom vispar på frenetiskt bakom sitt illuminerade trumset.
Tillsammans kreerar kvartetten ett kollektivt ljudlandskap med personligheterna inlemmade. Laakso har därmed den egenart som erfordras för att dra ifrån bandmängden. Och just nu verkar man satsa starkt och kör hårt med spelningar såväl som inspelningar.
Så jobbar vi med nyheter