Kulturshow för kulturkonsumenter
Fyra elitdebattörer fanns på scenen: författarna Jan Guillou, Horace Engdahl, Stig Larsson och Kristina Lugn. Upplagt för stor liveshow. Inte ens det värsta debattprogrammet i teve hade kunnat ordna fram den rollbesättningen till ett och samma tillfälle.
*
Kulturliberale Horace Engdahl sa, som vanligt, att högt och lågt inom kulturen är en fiktion som inte finns i verkligheten.
Kulturradikale Stig Larsson sa, som vanligt, att han är en av de få som kan avgöra vad som är bra eller uselt.
Kulturmoderate Jan Guillou sa, som vanligt, att finkultur är något som folk inte förstår.
Kulturreligiösa Kristina Lugn sa, som vanligt, att kultur och litteratur kan rädda liv och göra människor lyckliga.
Sedan blev alla fyra arga på varandra och sa saker som ingen vanlig kulturarbetare vågar säga. Det beror på att de här fyra på scenen har makt och är efterfrågade.
Jan Guillou, folkets självutnämnde talesman, fortsatte med att säga att de andra tre påstod att de ägde särskilda egenskaper som vanligt folk inte äger.
*
En svag röst i det tysta publikhavet frågade om inte kultur skall beröra och ge vägledning i livet. Horace Engdahl dängde då till med åsikten att han gärna ser riktigt usel kultur hellre än bara halvbra och att usel kultur ändå har något eget och speciellt&
De här fyra debattörerna i kultureliten syns flera gånger i veckan på olika scener i huvudstaden.
Samtidigt pågår en annan och komplicerad debatt inom kultur och humaniora. Den debatten handlar om forskning. Det var Sverker Sörlin som startade debatten i våras genom att skriva i DN att svensk forskning inom humaniora är på väg mot döden. Sverker Sörlin skrev - "botten är nådd - svensk humanistisk forskning utklassad". Han skrev också att utomlands finns inga svenska forskare av betydelse inom humaniora.
Litteraturvetaren Tom Malmquist har nu skrivit i DN att den akademiska doktorsavhandlingens form hindrar den kreativitet som trots allt finns inom svensk humanism.
Historiskt sett är nöden i många delar självförvållad. Svensk naturvetenskaplig forskning, som jämförelse, har försvarat sina institutioner genom hårt arbete (forskning). Med kultur och humaniora är det så att 1970-talets högljudda kulturdebattörer önskade etablera sig inom institutionerna, forskningen och skolorna. Utbildningen blev efterhand kraftigt politiserad. Det utarmade en fri vetenskap i olika ämnen och raserade utbildningen inom högskolorna i tillämpad konst, kultur och humaniora.
*
Där står vi nu. Debattörerna är djupt oroade och frågorna hopar sig. Duger högskolorna längre till att bedriva humanistisk forskning av betydelse? Det är en tung fråga i debatten. Vi behöver inte ens lämna Gotland för att inse den frågans allvar.
Men varför oroas? All humaniora karaktäriseras väl just av att åsikter och rörelser kommer och går. Tankar och resultat inom kultur och humaniora har ofta dödförklarats efter en tid - för att senare återuppstå i nya tolkningar.
Faran är kanske snarare att vi återigen får en politisk styrning av svensk humaniora nu när den sägs vara nära döden. Faran är kanske återigen en politisering som gör sig bra på scenen - men inte är särskilt mycket forskning och verkstad.
Så jobbar vi med nyheter