Konstlivets glädjestunder
När jag var femton år läste jag allt som fanns att låna på biblioteket om målaren Vincent van Gogh. Jag tyckte att van Goghs penselföring i akvarell var det mest fulländade en konstnär kunde göra. Jag kunde stirra hela nätter igenom på van Goghs akvareller för att försöka förstå varje litet penselstreck.
I skolan under dagen kunde jag sitta och tänka på van Gogh och bara vänta på att få gå hem till låneböckerna och se om jag hade missat någon detalj i van Goghs teknik.
Sedan var det van Goghs levnadsöde. Det var berättelsen om den fattige och utstötte som ingen brydde sig om eller vad han arbetade med. Jag läste breven till brodern Theo van Gogh med tiggandet om pengar till färg, målarduk och uppehälle. Fram växte bilden av en målare som inte hade något annat intresse än sitt arbete på målarduken.
Sedan var det historien om när van Gogh försökte skära av sitt ena öra därför att målaren Paul Gaugain inte lyssnade på honom - och dessutom kanske baktalade honom inför andra. Det trodde van Gogh att Gaugain gjorde men det finns fler teorier om van Goghs öra.
*
Som femtonårig tänkte jag mycket på hur van Gogh skar sig i örat. Tänkte han skära av örat helt och hållet? Nu blev det bara örsnibben. Lyssnade Gaugain på honom efter det? Varför ville ingen lyssna på van Gogh? Var det helt enkelt något mystiskt fel med honom?
En målning av van Gogh kostar idag svindlande belopp. Hans målning "Dr Gachet" såldes för några år sedan för en halv miljard kronor.
Nu har ett brittiskt konstforskarteam sågat van Gogh helt och hållet såsom en klumpig amatörmålare. Forskningen och åsikterna har presenterats på ett övertygande sätt i en påkostad dokumentärfilm från BBC. Konstforskarna har metodiskt delat in van Goghs målningar i små rutor och visat på hur klumpigt han målade. Det är fel på perspektiven i bilderna och penselföringen saknar elegans och färgerna är grötiga. Rena dödförklaringen således.
Konsten har dock dödförklarats många gånger i modern tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp dödförklarade hela Konstens framtid redan på 1910-talet. När jag var tjugo år tyckte jag att Duchamp hade sagt häpnadsväckande sanningar.
Därför gick jag då tillbaka till den franske tecknaren Ingres och tidigt 1800-tal. Ingres räknas som en av världens skickligaste tecknare genom tiderna. Han satte sig ned framför en person och kunde levandegöra personens ansikte och karaktär på ett fulländat sätt såsom ingen annan - med enbart en blyertspenna.
Sedan gick jag tillbaka till den italienska renässansen och Caravaggio. Det var han som målade människor på 1500-talet i dramatiskt ljus och i rörelse som om de var tagna med ett färgfotografi.
*
Nu har ett konstforskarteam med den engelske målaren David Hockney försökt bevisa, i omfattande experiment och prover, att både Ingres och Caravaggio använde optiska hjälpmedel på så sätt att de projicerade motiv och människor ned på målarduken. Sedan var det bara att fylla i teckning, ljusdagrar och färg. Både Ingres och Caravaggio skulle kunna vara "fuskare" enligt den här nya teorin.
Kort och gott - det ser ut som om mina glädjestunder med Konstens mästare ifrågasätts, en efter en, av konstforskarteam. Därför har jag nu vänt mitt intresse mot konstnärer som arbetat i det tysta och är nästan helt okända. Jag har vänt mitt intresse mot några målare som kom hit till Fårö på 1920-talet. De kallade sig "fårömålare". Den mest kände var en Gösta Gustavsson. Han och några andra försökte gestalta något som de kallade "fåröljuset".
Jag vet inte riktigt ännu vad "fåröljuset" exakt är - men jag försöker ta reda på det. Och helst innan någon säger att "fåröljuset" är en myt och förstör glädjen i det hela.
Så jobbar vi med nyheter