Konsten att säga ingenting i konsten

Det sägs att konsten ligger före - att konsten säger oss vart samhället är på väg. Det är en populär tanke i den internationella konstvärlden och bland de svartklädda innekretsar som ordnar visionära konstbiennaler. Att konsten säger något om samhällets destination är en mera spännande tanke än att tala om färger, duk och ramar. Det är drygt tjugo internationella konstbiennaler som räknas.
För den som är utanför konstvärlden, och inte kan språket, är de stora konstbiennalerna så gott som obegripliga. Konstnären Lars Vilks har nu i sin bok "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar - handbok", Nya Doxa 2005, försökt sopa golvet med den internationella konsten och konstkretsarna. Han har lång erfarenhet i ämnet.
Lars Vilks menar att han kan utbilda en konstnär på tre dagar i att förstå vad som krävs för att nå internationell framgång. Vilks menar att det är helt onödigt att gå på konstskola i fem år för att göra karriär i den internationella konstvärlden. Han föreslår andra insikter än de som konstskolorna bjuder på. Konsten som uttolkare av samhällets destination, nej, det är lappri och snömos, konsthistorien är full av sådana ideal och manifest som nu är stendöda, menar Lars Vilks.

*
Den senaste vårens elevutställningar i konsthögskolorna gav konstvärlden och kritikerna flera tankeställare. Konstkritikerna skrev att vårens elevutställningar visade att trenden bland de unga är att inte uttrycka något och inte säga någonting alls i konstverken. Konstvärlden är nu oroad och känner att den måste säga något meningsfullt.
De sex rektorerna för Stockholms konstnärliga högskolor har vänt sig till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky. Rektorerna begär i en skrivelse att medel inom Vetenskapsrådet ska ges till utvecklad forskning i konst som kan ge nya insikter i konstnärernas metoder och processer.
"Forskning kring förståelsen av vad konstnären söker i sin process är helt marginaliserad", säger en av rektorerna i skrivelsen. Frågan är vem som ropar på hjälp. Är det konstvärldens byråkrater eller vad är det som pågår inom konsten?
Rektorernas skrivelse appellerar till "vetenskap" - men är full av snömos och rappakalja - i strikt vetenskaplig mening. Vad sägs om den här formuleringen om konst från en av rektorerna: "Analyser brukar bara befatta sig med verket eller det färdiga konstnärliga resultatet, allt medan forskning om konst bedrivs av konstnären, men lämnar verket orört."
Den rent logiska avsikten i den formuleringen är obegriplig - och kanske är det bäst så. Rektorerna och byråkraterna Per Lysander, Dramatiska Institutet, Ivar Björkman, Konstfack, Marie-Louise Ekman, Konsthögskolan, Birgitta Svendén, Operahögskolan, och Olle Jansson, Teaterhögskolan har skrivit brevet till Leif Pagrotsky.

*
En av årets starkaste långfilmer är "Day Night Day Night" av unga rysk-amerikanska regissören Julia Loktev. Den här filmen innehåller inga uttalade åsikter om någonting. Filmen är näst intill utan dialog, och följer en namnlös kvinna som förbereder sig för att genomföra ett självmordsattentat vid Times Square i New York.
Inget sägs om vem hon är, varifrån hon kommer, vem hon arbetar för och varför hon vill göra attentatet. Vi får inget veta om före eller efter. Kvinnan utstrålar bara tystnad och ensamhet. Hon säger ingenting, men ingen som ser den här filmen eller konstverket blir oberörd.
Filmen "Day Night Day Night" använder sig inte av moral, ideal eller uttalade meningar om någonting. Den säger ingenting om samhällets destination - men den säger mycket om konstens destination just nu.