Knallhattarna återförenas

Bygdegårdsföreningen fyller 50 år, jämngammal med Knallhattarna som senast spelade ihop när Röda Korset i socknen hade jubileum 1990.
Men trots att det gått 19 år sedan förra framträdandet sitter låtarna, särskilt "Den som glad är", Alice Babs gamla hit som var Knallhattarnas signatur.

Det hela började med en gitarrkurs som Svenska landsbygdens studieförbund (SLS) arrangerade i Lokrume 1958. Tommy Wahlgren och hans mamma Gunnel var med. Där fanns även då 11-åriga Marianne Bendelin (nu Stenström) och 12-åriga Inger Johansson (nu Westerlund). När kursen var slut såg mamma Gunnel till att ungdomarna fortsatte spela. Hon blev Knallhattarnas manager.
- Första spelningen var Boängsfesten 1959. Vi spelade på dagen och Yngve Stoors orkester på kvällen, berättar Tommy Wahlgren.
- Fast då hette vi inte Knallhattarna. Det namnet fick vi senare samma sommar av Sigge Fürst när vi spelade på Sysnekarnevalen. "Ni ser ut som knallhattar" sa han.
Tommy Wahlgren, som då var 14 år med tuffa vågor i håret och som redan sjöng Elvis-låtar i dansorkester, var inte helt nöjd med namnet.
Men Knallhattarna gjorde succé. Då 5-åriga Siv Bendelin och 8-åriga Rolf Herman Wahlgren tjusade publiken redan från start. I Knallhattarna ingick förutom ovan nämnda även då 10-åriga Barbro Pettersson (nu Buskas). Efter ett tag tillkom Svante Holmqvist när Rolf bytte till dragspel och Knallhattarna behövde en ny trummis.
- Siv och Rolf var två riktiga gullpluttar. Men det var inte bara det som låg bakom framgångarna. Många efterfrågade underhållning och det fanns inte så stort utbud på den tiden, säger Tommy Wahlgren.

Vid gårdagens repetition inför lördagens spelning kom de gamla programbladen fram igen. Inger Westerlund bläddrade i pärmen från 1962.
- Vi gjorde 54 spelningar det året, säger hon med en viss förvåning efter att ha räknat igenom.
Bilderna i fotoalbumen visar ett gäng ungdomar, proffsiga i enhetliga scenkläder och med gitarrerna i högsta hugg. Och visst ser det sött ut när lilla Siv Bendelin står på stol och sjunger.
- Det gick inte att sänka mikrofonstativet mer, så de fick ta fram en stol, berättar hon.
Bilden är från Knallhattarna spelning på Murgrönan, när Sigge Fürst arrangerade "kvitterkvällar". Det är kanske den gången man hade störst publik.
- Då var det kanske 2 000- 3 000 som lyssnade, minns Barbro Buskas.
Hon räknar upp några andra platser de spelat på - Visby stadshotell, julsoaréerna på Borgen, sommarfester i Eksta.
- Roligast var nog spelningarna på fångvårdsanstalten i Lärbro. Internerna var så tacksamma, säger hon.

Åren 1962-63 stod Knallhattarna på topp. Sedan följde Rolf Herman Wahlgren brorsan i spåren och började att spela i dansband (Ricpops) och när Tommy flyttade till stan och började på tidning blev det ännu svårare att hålla ihop gänget.
- Sista spelningen var nog i Eksta den 17 juli 1966, tror Rolf Herman.
Sedan 1966 har det bara blivit två spelningar. 1979 återförenades Knallhattarna för 20-årsjubileum i bygdegården vid en sockenfest, och 1990 sjöng man på Röda korsets jubileum i Lokrume.
På lördag är det dags igen. Knallhattarna och bygdegårdsföreningen firar 50 år tillsammans. Gänget har inte längre någon ungdomlig charm att falla tillbaka på, men under gårdagens återförening för repetition fanns en stor portion spelglädje som lagrats under många år.

Knallhattarna återförenas

I början av 1960-talet var de hett eftertraktade, och gjorde upp emot 50 spelningar per år. På lördag återförenas Knallhattarna igen, för en spelning på hemmaplan - bygdegården i Lokrume.