Klättra på kalksten och häng på Galgberget

För att reda ut saker och ting direkt. Ett eventuellt fall mot marken varar bara någon tiondels sekund. Sen spänns repet som förbinder dig med klippan via toppankaret, och du hänger i det fria som en mask på en fiskekrok.
Och i det här specifika fallet, en mask som hänger parallellt med klipporna vid Galgberget.
Tillhåll
För det är här de håller till, klättrarna, bara någon kilometer norr om centrala Visby.
Efter en kort promenad längs Hälsans stig, svänger vägen upp mot höger. Jag följer trätrapporna upp genom en tung, grön skog som hade gett Tolkien gåshud. Vid trappans topp tornar kalkstensklipporna upp sig. De ser egentligen inte speciellt höga ut från marknivå.
Det är ett påstående som jag kommer att få nedtryckt i halsen en halvtimme senare.
- Det är viktigt att du försöker jobba med hela kroppen, tryck ifrån med benen istället för att häva dig upp med armarna, instruerar Jenny Sander.
Klättra jorden runt
Hon fastnade för klättringen i Thailand, har klättrat jorden runt och är i dag verksam i Visby klätterklubb. Det är Jenny Sander som både ska hjälpa mig och vaka över mitt liv under min första klättertur utomhus.
- Vila med raka armar, det är mycket tyngre om de är ihopdragna.
Jag får en sele, en hjälm och de karaktäristiska klätterskorna.
- Kolla här på sulan, det är en gummisula men mycket strävare än den du har på dina gympaskor. Det gör att du lättare får fäste, även om det bara är en liten kant du står på.
Det finns mellan sju och tio olika klätterleder på Galgberget. Logiskt nog börjar jag på ruta ett.
Och det flyter på lätt i början. Klippan lutar litegrann till min fördel, och jag tar mig smidigt upp ett par meter. Hittar sköna grepp. Låter benen göra jobbet. Känner mig som en nyfrälst Peter Parker (Spindelmannen).
Men så planar klippan ut. Och blir lodrät. Det känns nästan som den lutar utåt. Jag tar ett minimalt steg upp med ena foten. Försöker förflytta högerhanden uppåt. Och börjar dra mig uppåt. Märker att jag inte kommer någonstans. Vilar med böjda armar. Kardinalfelet.
Lös problemet
Jag tvekar. Känner att jag sitter fast. Och de tre meterna ovanför marken känns snarare som 30. Försöker memorera det sista tipset Jenny gav mig:
- Klättring handlar om att lösa problem. Därför tycker jag det viktigaste är att vara envis och ha en bra samarbetsförmåga. Man hjälper varandra.
Då kommer jag på det. Nere på marken står Jenny och säkrar mig. Och instruerar. Jag vet inte om jag misstagit hennes uppmaningar för måsskrik eller vindtjut - in har de i alla fall inte gått.
- Harald! Om du flyttar din vänsterfot bara en decimeter har du en perfekt avsats att trycka ifrån med.
Vänsterfoten trevar, någon centimeter i taget. Når tillslut avsatsen. Som är perfekt. Så trycker jag ifrån med vänsterbenet och når över det lilla krönet på klippan. Härifrån får jag ett bra grepp med högerhanden, kan vila med rak arm innan jag hittar en spricka där högerfoten passar perfekt.
Fingertoppskänsla
Sista metern blir en defilering. När jag touchar toppankaret med handen förstår jag vad Jenny Sander menade:
- Det är alltid en skön känsla att övervinna något, och när du klättrar blir det väldigt konkret.
Och visst är triumfen konkret. Och belöningen fin. Utsikten som uppenbarar sig på toppen av klippan - precis i höjd över trädtopparna - är fantastisk.
Jag skakar flera minuter efter jag firats ner. Det värker i underarmarna.
- Snyggt jobbat, säger Jenny Sander, men du ska väl inte gå härifrån förrän du testat den svåra leden?