Keramik som tar sig organiska uttryck
Galleri 5:s visningsrum är fyllt av organiska former - och livsformer. Två av dem är Jussi Ojala och Marie Beckman, som i omkring 20 år har delat hus, ateljé och utställningslokaler. Så även nu, under Gotlandspremiären.
Just det driver Jussi Ojala.
Han berättar om ett nyfiken och enträget experimenterande med mönster, strukturer, ämnen, temperaturer och brännivåer - ständigt med det slutliga uttrycket i fokus.
Bara 10 eller 20 procent av de färdigbrända krukorna godkänns. Resten förpassas, medan de dragna erfarenheterna lever kvar.
Glasyren består till 30 procent av träaska, som har en avgörande funktion för att få glasyren så där tjock och organisk.
Jussis ögon glittrar när han talar om rinningar, krackeleringar och oförutsägbara effekter.
- Jag gillar att botanisera i defekter, som man ju egentligen kan kalla det. Det finns ingen aggressivt i krukorna. De är inte perfekta.
Den uppenbara kärleken till trots, var de nya och fascinerande effekterna - som han började hitta för två år sedan - inget han medvetet sökte.
- Det bara dök upp, säger Jussi och talar om inspirerande vinterpromenader hemma i Skaratrakten, om hur Kung Bores vackra naturdräkt länge lockat och gäckar.
- Jag har alltid velat komma åt det. Plötsligt hade jag verktyget i min hand.
Och jo, tanken vinterskrud känns alls inte avlägsen, när blicken vila i det vita fluffet. Vissa ser ut som snöklädda stubbar i värmande vårsol. Andra som gnistrande grenar, tårtglasyr och hällristningar.
Det blir lite som det blir, i mix av glasyr och i bränningen. Oförutsägbarheten lockar, såväl betraktaren som Jussi själv.
- Man blir ju trött på sig själv. Jag har svårt att upprepa mig för mycket. Det står jag inte ut med.
Marie Beckmans skålar är också organiska och ofarliga, trots att de nästan känns formfulländade.
Hon konstaterar att det är skålens inre rum som lockar. Som minner om allt från vardagens måltider, till traditioner som dop. En skål går att fylla med vad helst man vill. Även ingenting, menar hon.
- Jag är ute efter ett nära språk... en intim känsla... jag vill att man ska associera... få... Åh, jag hatar att sätta ord på det! utbrister hon och skrattar.
Ändå är det just en "ordlig" liknelse hon fastnar för.
- De här, säger hon och tar på en av de två yppigaste skålarna, de är mer som en dikt än som en berättande roman. Förstår du? De är som ett extrakt, ett utdrag.
Maries fingrar löper över den välvda, mjuka kanten och med blicken på skålen berättar hon om hur skålarnas dubbla väggar byggs upp.
Vid kanten, som läggs på för sig, blir hon ofta kvar länge.
- Varje böj är väl avvägd, säger hon. För mig är det skulpturer, även om de har skålens form.
Så jobbar vi med nyheter