Kejsarinnan Dagmar återbegravd i Ryssland
Att det nya och gamla Europas historia följs tätt åt kan man kanske reflektera över i tider när ett barnbarn till den siste Österrikiske monarken, Kejsaren Karl I, blir invald i Sveriges riksdag.
Och så ätten Romanovs dramatiska historia, som möjligen upplevs som något som tillhör det forna Europas och Rysslands historia, men som på många vis är högst levande också idag. Detta manifesterats den gångna veckan då återbegravningen av kejsarinnan Dagmar har ägt rum i Sankt Petersburg. En händelse som tog sin början i Roskilde domkyrka i söndags.
*
Dagmar föddes som prinsessa av Danmark 1847, dotter till Kristian IX och Louise av Hessen-Kassel. Barndomen omnämns som en lycklig tid och Dagmar var särskilt fäst vid sin syster Alexandra, hon som sedemera kom att bli ingift i det engelska kungahuset och bli upphöjd till drottning Alexandra.
Dagmars kontakt med Ryssland inleddes när hon endast 16 år gammal träffade tronföljaren Nikolaj Alexsendrovic av Ryssland år 1864. Tronföljaren var ute på en rekreationsresa, hans hälsa var klen och resans syfte var både att förbättra hans hälsa men också att ge honom ett tillfälle att bekanta sig med lämpliga äktenskapskandidater.
De båda fäderna gav sitt samtycke till alliansen mellan de båda kontrahenterna, ett samtycke som säkert också inrymde en mängd olika politiska avvägningar. Kung Kristian gav dock sin tillåtelse under förutsättning att Dagmar själv samtyckte.
Förlovningen kungjordes den 28 september 1864. Nikolajs hälsotillstånd försämrades dock snabbt, man konstaterade både tuberkulos i ryggraden och en inflammation i hjärnan och han avled i Nice den 24 april 1865. Hans trolovade hade hastigt lämnat Danmark för att vara tillstädes vid dödsbädden.
Nu inträffade det för vår samtid möjligen märkliga att den nya tronföljaren, Alexander Aleksandrovic, måhända under påtryckningar, förlovade sig med Dagmar. Förlovningen skedde 23 juni 1866. I oktober samma år lämnade så Dagmar sitt födelseland för att resa till Sankt Petersburg och den 9 november skedde så giftermålet.
Innan giftermålet hade hon konverterat till den ortodoxa läran, något som underlättades av att hon inte hunnit bli konfirmerad i den danska lutherska kyrkan. Hennes nya namn kom att bli Maria Feodorovna - storfurstinna av Ryssland.
*
1881 mördades Alexander II och sonen Alexander III blev nu tsar över Ryssland med sin danskfödda maka vid sin sida. De reformer i mer liberal riktning som hans far hade påbörjat var inte något som den nye tsaren ämnade fortsätta med. Alexander III beskrivs som en hård, reaktionär och antisemitisk tsar som slog hårt mot oppositionen.
Yttrande- och tryckfrihet hade ingen vän i den nye tsaren, den hemliga polisen blev ett effektivt redskap för att förhindra alla oppositionsyttringar. Den nya tsaritsan tycktes dock inte ha något märkbart politiskt inflytande, hon regerade istället societeten med sin älskvärda och väna uppenbarelse.
Tsaritsans representativa och eleganta person blev mycket älskad i sitt nya hemland, ibland nästintill dyrkad som en helig person. Hennes omfattande välgörenhetsarbete bidrog i hög grad till denna yttre bild av tsaritsan Maria Feodorovna.
Hennes sex barn hade inte en lika ljus bild av henne, det var inte en mor som kom till barnkammaren - det var en tsaritsa som kom på besök.
1894 avlider Alexandr III av en njursjukdom och tsaritsan blev änka efter nästan 30 års äktenskap. Sonen Nikolaj II kom att delvis bli beroende av sin viljestarka mor och änketsaritsans råd till sin osäkre son kom att spela en stor politisk roll.
Oppositionen lät sig dock inte kväsas under den nya regimen och efter revolutionen flydde änketsaritsan till Krim, det dröjde dock till sommaren 1919 innan hon kom ut ur landet - i en räddningsaktion iscensatt av hennes systerson kung Georg som sände fartyget H M S Marlborough till undsättning.
Efter att tidigare varit betraktad som hög gäst var nu Maria Feodorovna en flykting, om än i en gyllene bur. Hennes vistelse i England blev inte lång, redan i augusti lämnade hon England för att resa till Danmark. Hennes återkomst till födelselandet var inte heller det utan problem, men efter en tid och med ytterligare bistånd från det engelska kungahuset kunde hon taga sin och hennes systers danska egendom Hvidøre i besittning och det var också där hon avled i en ålder av 81 år, den 13 oktober 1928.
Hon kom att begravas intill sina föräldrar i Roskilde domkyrka och inte invid sin make i Peter Paul-katedralen i Sankt Petersburg, den politiska situationen gjorde ett sådant arrangemang helt ogenomförbart.
*
Vilka diskussioner och samtal som nu möjliggjort att stoftet flyttas vore intressant att taga del av. Enligt uppgift har släkten Romanov varit drivande i processen. Att president Putin på ett aktivt vis stött hela saken har säkert också varit av stor betydelse. Kejsarinnans eget önskemål att bli begravd invid sin mans sida har säkert också varit en faktor som påskyndat processen.
Så påbörjades hennes sista resa till det land som hon kom att betrakta som sitt hemland söndagen den 24 september 2006 med en gudstjänst i Roskilde domkyrka. En gudstjänst som inramades av 1800-talets Danmark.
Det var bland annat musik av Niels W Gade, J.P.E. Hartmann och texter av H.C. Andersen som blev Danmarks sista hälsning till sin prinsessa och kejsarinna.
Örlogsfartyget Esbjern Snare har ombesörjt sjöresan med stoftet som under tisdagen den 26 september nådde Sankt Petersburg. Efter en kortare ceremoni fördes kistan så till Alexander Nevskij-katedralen där den stod fram till gravsättningen om torsdagen den 28 september.
Innan kistan kom till Peter Paul-katedralen hölls en gudstjänst i Isak-katedralen under ledning av patriarken för den rysk-ortodoxa kyrkan Alexsej II, den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud. Först efter denna gudstjänst kom så stoftet till det sista vilorummet i Peter Paul-katedralen där ytterligare en gudstjänst hölls, den slutliga återbegravningsgudstjänsten, också den under patriarkens ledning.
Så sluts ett märkligt öde där det nya och gamla Europa, det gamla och nya Ryssland möts i efterklangen av revolutioner, politiska hänsyn och nya förhållanden.
Så jobbar vi med nyheter