Kärleksfullt och sinnligt om ett konstnärsöde
En saga, på många vis.
Hennes talang upptäcktes av den tyske konstkritikern Wilhelm Uhde, som under en vistelse i Senlis plöstligt blir varse att hans hushållerska, Séraphine, är kapabel att skapa konstnärliga mästerverk.
Uhde tar genast Séraphine under beskydd och hon går från att skura golv i Senlis till att ställa ut konst i salongerna i Paris.
På det ytliga planet får "Séraphine" en att bli medveten om Séraphine de Senlis som konstnär, men det är inte det som är filmens styrka, och inte heller dess huvudsyfte.
För, i ett djupare perspektiv är det här naturligtvis historien om en längtande, älskande, och, psykiskt sjuk kvinna.
Man anar den förälskelse Séraphine hyser för sin (homosexuelle) mecenat Wilhelm Uhde, som i sin tur besvarar hyllningen med en än mer lidelsefull beundran för Séraphines konst. Någon erotisk affär är det inte tal om.
Ändå osar "Séraphine" av lusta, av dofter och av... kanske just erotik.
Regissören Martin Provost har fångat tidsmiljöerna på ett ypperligt vis och med god draghjälp från Yolande Moreau, som spelar huvudrollen, berättas så historien om Séraphine, från framgång till fall på ett mentalsjukhus där hon senare avlider.
Filmen vann sju prestigefyllda César Awards, den franska motsvarigheten till Oscarstatyetten, i Paris tidigare i år, och jag är inte förvånad.
Så jobbar vi med nyheter