De har kallats för supergrupp. Casablanca gör hårdrock som den lät förr, men i en modern kostym och med mycket energi. Nu kommer den första skivan, "Apocalyptic youth".
"Energi och ursinne", så beskriver Mats Rubarth sina mest typiska kännetecken som fotbollsspelare. I alla fall energin går igen i hans musiksmak och på hårdrockande Casablancas debutskiva, "Apocalyptic youth".
Den före detta Örebro SK- och AIK-spelaren, basisten och låtskrivaren Mats Rubarth sitter i en fåtölj bredvid Josephine Forsman. De är två femtedelar Casablanca.
Casablanca föddes för fem år sedan då Anders Ljung (Space Age Baby Jane) och Erik Stenemo (Melody Club) började prata om att dra igång ett hårdrocksband. De ville ha med Mats Rubarth och snabbt kom Josephine Forsman (Sahara Hotnights) på tal som trummis.
- Bandet började med en hög vinyl och vindrickande. Vi lyssnade mycket på hårdrock som gjordes i mitten av 1970-talet fram till början av 1980-talet. Det var band som Cheap Trick, Slade och tidiga Kiss. Men själva soundet satte sig när vi började repa, säger Mats Rubarth.
Casablanca har redan låtar nog till en andra skiva och planerar för en tredje. De vet vad de vill.
- När man börjar om i ett nytt band vill man inte gärna ta med sig exakt samma roll till det bandet. Det är ju ändå en chans att börja om på nytt. I Sahara Hotnights är jag mycket mer låtskrivare, mer diktator i replokalen och diplomat utanför replokalen, säger Josephine Forsman.
- Det är inte många likheter mellan ett omklädningsrum och stämningen i en replokal. Men i ett fotbollslag lär man sig att vara diplomat och lagspelare, musiker är mycket mer egoister, säger Rubarth.
Han förklarar att man inte kan ha för stort ego i en fotbollstrupp med 25 spelare.
- I ett band kan man göra precis som man vill, säger Mats Rubarth och fortsätter:
- Jag är trött på att rätta mig in i ledet så det är skönt att få ha sin egen agenda. Jag kan ju sakna den där vinnarviljan från fotbollen men så fort jag funderar på att träna måndag till lördag för att nå dit, då vet jag att jag valt rätt. Men nerven kan jag sakna, menar Mats Rubarth.
De två pratar lyriskt om hårdrocken som genre, om energin som måste finnas och om hur de ville få skivan som spelades in på två veckor, producerad av Chris Laney, att låta modern trots att låtarna "innehåller många retromoment".
- Att spela in ska gå fort, det ska inte vara en massa klipp och en massa adderade grejer, inte på en rockplatta. Det ska vara lustfyllt, säger Josephine Forsman.