Kammarfestivalsfinal med både seriositet och lekfullhet
Det gedigna programmet där majoriteten av veckans medverkande återfanns hade dragit en i det närmaste fullsatt S:t Nicolai-ruin.
- Vi har haft fantastiska konserter. Det känns vemodigt nu när det börjar ta slut, konstaterade festivalens upphovsman och konstnärlige ledare Staffan Scheja i sina finalord. Men ni ska få en lång konsert i kväll, utlovade han.
Ett löfte som uppfylldes med råge.
Fyra timmar pågick finalen. Och nog var det åtskilliga som blev lite matta mot slutet då det rådde viss oklarhet om i vilken ordning musikkonstellationerna skulle inta scenen.
En av höjdpunkterna under aftonen var Arnold Schönbergs "Verklärte Nacht".
Denna ibland sågade kompositör har här åstadkommit ett synnerligen gripande och skönt verk, komponerat 1899. Här spåras såväl romantikens strömningar som en vägvisare mot vad som komma skulle.
Ursprungligen skrevs tondikten som stråksextett men här framfördes det i en trioversion av Ulf Wallin-violin, Torleif Thedéen-cello och Roland Pöntinen-piano. Trion hade hittat ett kongenialt samspel som lyfte detta stycke ytterligare ett steg och det kändes nästan som om det borde återkomma varje festivalvecka.
Norske violinisten Arve Tellefsen inledde lite överraskande med en Sverigehyllning i anledning av hundraårsminnet av unionsupplösningen mellan länderna.
- Vi firar att det är hundra år sen. Men det är inget att fira. Vi hade en bra tid med Sverige till skillnad mot åren med Danmark.
Han framförde solostycken av den något excentriske och av Paganini inspirerade landsmannen Ole Bull (som bland annat tog sig upp på Keopspyramiden och där framförde sin komposition "Seterjentans söndag"). Som ett slags extranummer framförde Tellefsen just det stycket som sedan övergick i något betydligt mera nutida, ett Arne Nordheim-verk inklusive fotstamp och munljud.
Arve Tellefsens gnistrande, rena ton, alltid framförd med sådan till synes lätthet, vidmakthöll intrycket från hans tidigare festivalframträdande: Arve Tellefsen är oerhört skicklig på sitt instrument.
Men det fanns också lättare men ändå intressanta bidrag till kvällen. Pianisttrion Scheja, Pöntinen och Eugenia Pilyavina trappade upp via tre stycken av Sergej Rachmaninoff från först tvåhändigt (Pöntinen) i "Polka Italienne" via fyrhändigt (Pöntinen plus Scheja) i "Serenad" till sexhändigt i hans "Romans". Då rådde viss trängsel framframför tangenterna. Lite av crossover mellan olika musikformer rådde i Montis "Czardas". Martin Fröst-klarinett och Sergej Ostrovskij-violin kompletterades med Svante Henryssons i sammanhanget något oortodoxa elbas. Men trion verkade ha lika kul som publiken när de delgav denna en lekfull och häftig version där instrumenten matchades mot varann i skickliga dueller.
Real Group, som liksom festivalen tjugoårsjubilerar, fick äran att avsluta när klockan drog sig mot midnattstimmen.
Så jobbar vi med nyheter