Jackass number two
"Har ni ätit lunch?" frågar filmbolagstjejen före filmen."Eeh... ja?""Synd för er."
"Number two" är Jackassgängets svåra andra album. De slog igenom som visionärer, profeter för smärtans evangelium, och var något som aldrig setts tidigare. Nu har alla sett det, sett hur en hel generation sköna lirare riktat dv-kamerorna mot sig själva medan de fått sparkar på pungen.
Frågan är alltså hur farfar Jack-ass klarar konkurrensen från osnutna, onyktra barnbarn som Dirty Sanchez och de där finska tjommarna som dricker sprit och blir överkörda av Valmettraktorer så fort de får en minut över. Och från Youtube.
Jo tack, farfar Jackass trampar på krattan så att den slår av hans näsa, han släpper in en hel bikupa till kompisarna i en limousin med utifrånlåsta dörrar, han dricker hästsperma (det är här som man ångrar den där lunchen), han gömmer en anaconda i bollhavet och han släpper loss ett helt Pamplonarace av galna tjurar mitt i villaförorten.
Det som skiljer Jackass från det unga gardet är ändå att de helt enkelt är lite mer sofistikerade, vilket är ett ord som jag aldrig trodde att jag skulle häfta vid dessa män. Deras stunts är snäppet mer genomtänkta och raffinerade, om nu raffinerad är ett sätt att beskriva någon som klär ut sin snopp till en råtta och sticker in den till en hungrig orm.
Dessutom ligger en sorts okonstlad glädje över Jackass. Även när de sätter iglar på ögat ser man collegeglimten. Hos Dirty Sanchez syns bara brittisk ölkoma.
Så jobbar vi med nyheter