Inget litterärt mästerverk - den här boken har helt andra förtjänster
Det finns många aspekter på hur man reagerar på Magdalena Graafs berättelse. Dels är själva historien bisarr och fruktansvärd, dels har man bilden av Magdalena som en av systrarna Graaf och före detta fru till Magnus Hedman, fotbollsmålvakten, i bakhuvudet.
Just detta faktum, att hon är mest känd som en blond modell och glamourös kändis, vill hon använda för att hennes öde ska uppmärksammas. Och det är ett överraskande livsöde för alla som bara sett Magdalena Graaf som en revolterande Livets Ord-anhängare med silikontuttar som glider fram på en räkmacka genom livet.
Sanningen är en helt annan.
Som 19-åring gifte hon sig med "Jorma", de fick en son, men redan före bröllopet blev hon misshandlad första gångerna. Misshandeln trappades upp i takt med makens ökande missbruk av anabola steroider och amfetamin. Han blev mer och mer kontrollerande och aggressiv och när man läser om all misshandel hon fick utstå undrar man hur hon överhuvudtaget överlevde.
Till slut hade våldet eskalerat så pass att hon var säker på att nästa gång skulle maken döda henne. Mycket av våldet skedde inför parets ettårige son.
När hon väl lyckades komma bort från maken, följde ett år på flykt mellan olika jourhem som drivs av svenska kvinnojourer. Hon fick inte ha kontakt med sina nära och kära eftersom maken var en del i ett kriminellt nätverk med känningar i hela landet. Polisen hjälpte henne med beskydd men var, enligt beskrivningen i boken, mer inriktad på att komma åt de kriminella personerna än att skydda Magdalena och hennes lille son.
Till slut tar Magdalena Graaf ett beslut som går tvärtemot alla myndigheters rekommendationer. Ett djärvt beslut som visade sig vara det rätta. Det händer en hel del på kort tid och den som tror att "Maggan" är ett blont våp, får definitivt inte sina fördomar bekräftade.
Det går osannolikt snabbt för henne att förvandlas från misshandlad kvinna på flykt, till fotomodell och en välkänd person.
Rent litterärt är detta inget storverk, ibland används ett överdrivet språk för att skildra det fasansfulla, som talar så väl för sig självt utan att alla dessa liknelser behövs för att beskriva upplevelsen. En del av dialogen är också uppstyltad och känns konstruerad.
Men det spelar ingen roll.
För det är innehållet som är det viktiga. Nämligen budskapet att kvinnomisshandel förekommer överallt och när det ställs på sin spets finns skyddsnätet inte där. Kvinnorna och barnen får fly, leva under skyddad identitet, helt klippa av banden till sin släkt och sina vänner. Medan gärningsmännen får samhällets hela uppmärksamhet för att sluta slå sina kvinnor. Vilket så klart är det rätta, men den stora smällen får ofta de slagna kvinnorna ta som får sina liv totalt demolerade. Av ingenting ska de bygga upp ett nytt liv.
Magdalena Graaf är uppvuxen i en kristen, frikyrklig, familj. Mest känt är att hon och hennes syster Hannah har tillhört Livets ord, men det var under en kort period i deras barndom, innan föräldrarna bildade sin egen fristående församling.
Bokens slut är hoppingivande om än lite svårsmält. Genom sin kristna livssyn tror Magdalena på att ge alla människor en andra chans, att barn har rätt till båda sina föräldrar och att man måste ha respekt för detta, oavsett vad man själv tycker om den andra föräldern.
I de sista kapitlen får vi också följa Magdalena på hennes väg mot berömmelsen. Även här är det svårt att förstå vissa beslut som hon tar och hur hon resonerar kring dessa, men samtidigt är det också en lektion som boken vill lära ut: att man inte ska döma någon utan att veta vilken bakgrund den människan har.
Det finns också en inte obetydlig gotländsk anknytning i Magdalenas liv, det var nämligen här hon för första gången träffade sin blivande man, Magnus Hedman. Det var under välgörenhetsmatchen för att finansiera återuppbyggnaden av Gutavallen som Hannah och Magdalena Graaf var med som prisutdelare.
Några godbitar ur livet som fotbollsfru får vi dock inte. För, som hon själv konstaterar: Det är en annan historia.
Så jobbar vi med nyheter