I Norge fyller man gärna ”stilla veckan” med påskekrim. Det betyder att man ägnar sig åt att läsa deckare helt enkelt. Tanken med dagens texter i Astäuens gutamål är att man på Gotland – eller på andra ställen i världen med tillgång till GA skall kunna ägna sig åt att läsa några gutamålshistorier. Eller påsk-pasjasar.
Det kanske inte riktigt är samma sak. Men det är i alla fall en önskan om en Glad Påsk.
KUMMAR HAIM TI PÅSK. Karin bei Leilgards var laisi. Ha hadd fat raidu pa att inget av bani, vasken Linda ei Stockholm ellar Johan ei Södatälje, hadd någ tankar pa ti kumm haim ti påsk. Int för att de va någ fail pa hennes kaln, Ivan, men de skudd ändå blei leit ansummet um di bär skudd va täu stycken när påskäggi u allt de andre skudd jetes. Men ha försto u att de blai dört för dajm ti ta si haim. Di hadd jo int Gotlandsrabatt pa båtn u skudd di da ha bil me si så blai de kustsamt. Di hadd int rad.
– Va int laisi , Karin, säggd Ivan. Ja skall nukk raid upp de.
Han gikk in ei de räume sum di kalld för kontore u ringd ti sun´n, Johan.
– Ja vill nå int förstör helgi för di, sägar fadan, men ja kännar mi ändå tvungen ti tal um för di att mor u ja vörr skall skilles. De far va släut pa kreige nå.
– Naj! De kan int va sant, skreiar Johan ei läurn.
– Jo de är sant, sägar Ivan, men ja orkar int prat mair um de nå. Däu far ringg ti Linda u tal um lains de jär.
Johan ringar till Linda sum bleir hailt till si. Ha sägar att ha skall ta hand um saken. Sen ringgar ha till pappa Ivan u sägar:
– Er far int skilles! Gär ingentingg förrän Johan u ja kummar haim!
Ettar de samtale gar Ivan äut ei köke ti Karin u sägar:
– Nå har de årdne si, däu. Di kummar haim ti påsk bägge täu u di bitalar sein raisar själve.
ÅRD: Laisi – ledsen, vasken – varken, kaln- karlen, lains- hur, täu- två, räume- rummet, sun´n – sonen, kreige – kriget.
FÖR HAUGAR VOLYM. Karin bei Leigarde var bekymred. Ha skudd ha källinggar pa söimöte. Da skudd de bakes u städes u pa me feineste doken pa salsbore. De va da int alls svårt ti ordne för Karin så rustnäs sum ha var. De va en annan sak ha tänkt pa u ha vänd si ti kaln, Ivan.
– De bleir så oskaplit rumlut u allihopen bleir så haugröstne pa oe söimöitar. Häur skall ja gäre för ti fa de leit tystare?
– Int värre än de, säggd Ivan. De sum bihöivs är att däu rautar till u sägar att nå tykkar ja att vör pratar en ei tage. Den sum är gamläst gynnar.
ÅRD: salsborde – bordet i ”salen; rustnäs - företagsam.
DET VAR TUR! Smalstäde Elof bod ainsummen ei a leiti stäuu naug´ vägen ei a Sudarsoken. Pa en dail ställar ei sokni hadd di fat elektriskt men de hadd Elof ännu int hatt rad ti skaffe.
Han va int leit nöifiken, Gubben Elof. Så fort han håird att någen kåird förbei pa vägen rå rännd han ti finstre för si söik u lusk äut vaim de kund vare. En gangg när de va vintar håird Elof en laudeskvälld att ungdomar var pa väg bort. Han rännd ti finste u skudd keike men han sag ingenting för de var så mörkt. Da tänded han a faitvidspinnu, men de bar si int bättar än att han hållt na för naug´ gardeinu, sum to eld. De brannt sum rackan ettar a leiti stund men Elof raiv ner gardeinu u lykktes ti släck na.
– Ja kåss i all sin dagar, säggd han. De va en ivi täur att ja var haime för annas da hadd nukk stäuu brinnn ner ti grundi da.
ÅRD: Naug´-nära, ivi-evig.
VISST INTE. – Kåss vikke fein tatueringgar däu har. Har däu vart bei Paltn?
– Jo.
– Gar di bårt um däu tvättar di?
– De vait ja inte.
SKUDD HAN GA STEI? Nikken Svensson va leit så där lagum intressern av musik. Nå hadd han fat håire att de skudd framföres ett oratorium ei körku ei påskhelgi u han var i vale u kvale um han skudd ga deit ellar inte.
När di hallt middesrast pa bygge så frågd han sein arbetskamratar um de händelseveis var någen sum visst va oratorium var för någe u da säggd Svennu Gofride:
– Um ja sägar till di : Nikken,ta heit kaffitermusn! Ja da är de int någ oratorium da naj. Men um ja sägar så här: Nikken, Nikken, Ni-hi-hi-hi-hikken Kan däu ta. Kan däu ta, kan däu ta u ta ha ha, heit till mi ,heit till mi, kaffi kaffi kaffi kaffi termusen. Da är de oratorium.
Da säggd Nikken:
– Ta heit termusen, Svennu. Ja stännar haime!