I mörk grotta

När den bastanta porten slår igen bakom oss minskar chansen rejält att backa ur. Det försvinner helt när jag sätter mig i den orange plastbåten som Mattis navigerar allt längre in mellan grottväggarna, och allt längre ifrån den stadiga betongbryggan.
Ungefär en halvtimme tidigare har den tio man stora gruppen samlats, och utrustats. Tjocka sockar, vadarstövlar (gummistövlar hopsydda med en par gigantiska regnbyxor), knäskydd, en overall, gruvhjälm - och en vattentålig ficklampa. Bara det vittnar om vad som är på väg.
Var länge okänd
Det som är på väg heter Grottäventyret. På Lummelundagrottans hemsida beskrivs äventyret i följande copy-text: "För dig som söker en extra spännande upplevelse! Åk båt, kryp i trånga gångar och vada i vatten. Upplev den totala tystnaden och det totala mörkret 500 meter in i grottan".
Mynningen till grottan har länge varit känd av lokalinvånarna och på 20-talet började grottan utforskas mer. Men det var 1950 som den avgörande upptäckten kom.
Två år tidigare, 1948, hade pojkarna Lars Olsson, Percy Nilsson och Örjan Håkansson börjat intressera sig för grottan. När de en gång ska utforska en öppning i taket, rasar ett stort stenblock ned. Pojkarna skadas inte, men förstår snabbt att de hittat en ny gång. Gången mynnar i "Bergakungens sal", som är den första delen i turristgrottan.
Men faktum är att vi under grottäventyret aldrig ids att bekanta oss med "Bergakungens sal". Plastbåten avgår längre in i grottan.
Hålla fingrarna innanför
- Jag vill inte ha hjälp med att styra båten, håll bara fingrarna innanför, instruerar Mattis Wahlby när han drar framåt med sina händer mot den rispigt fuktiga grottväggen.
Där den tighta gången vidgar ut sig till en sal står resten av gruppen och väntar. Hade de varit mer väderbitna och smutsigare i ansiktena hade de kunnat likna ett gruvlag i Thatchers gamla Storbritannien.
Efter snabbkurs hur vi ska gå (på led med ganska korta avstånd framåt och bakåt) och att det är viktigt att kommunicera ("säg till hon eller han bakom om du ser något farligt") får vi en första inblick i Lummelundagrottans ondska.
- De tre pojkarna som upptäckte den här salen hade stearinljus med sig. En gång slocknade ljusen. Det blev ganska mörkt, berättar Mattis.
Han tycker att vi borde släcka våra ficklampor - bara för att solidarisera med pojkarna och få känna hur det kändes.
Totalt mörker. Ondska.
Vi ombedds ta tag i varandras axlar och börja gå framåt. Allt i det gedigna mörkret. Jag har en föreställning om att man klarar av att se lite bättre i mörkret om man blundar i tio sekunder. Men det händer ingenting. 20 sekunder. Fortfarande inget. 30 sekunder. Det är en myt.
Snubben framför mig går för snabbt. Så snabbt att mina armar är mer utsträckta än Järrys i Bröderna Fluff.
Så går han framför ner på knä, jag följer. Kör fram huvudet för att ta emot alla stötar med hjälmen. Sen ställer han sig upp. Jag, darrbent, likaså.
Och vi tänder våra ficklampor. Vi har kommit fram till den plats som kallas Fyrvägskorsningen.
Härifrån börjar nästa uppdrag. Ett uppdrag som inte är något för den klaustrofobiska.
Vi tar oss krypande fram i en gång där avståndet mellan golv och tak inte är mer än tre, fyra decimeter. Avlägset minns jag mina skrala resultat under mönstringen inför lumpen. Men det är bara att bita ihop trots att knäskydden halkar av och det värker i armbågarna.
En återvändsgränd
När vi kommer fram till en lite större öppning är jag nöjd över vad jag har åstadkommit, och glad över att krypandet är över.
Problemet är bara att det är en återvändsgränd. Vi får krypa tillbaka igen.
Sen fortsätter lämmeltåget. Genom porlande vatten längs fötterna. Med stalaktiter i taket. Lera på händerna. Men fortfarande ganska torra och välbehållna. Ett faktum som snart kommer att ändras.
- Ser ni den där springan, säger Mattis Wahlby och pekar på ett litet utrymme.
Jo det syns. Det får utan tvekan plats en Magnum White mellan vattenytan och bergsväggen.
- Det kallas "den blöta vägen ut", någon som är sugen?
- Egentligen inte men jag kan köra, hör jag en röst. Den är visst min egen.
Stolt som en tupp
Så får jag känna att jag lever igen. Trots mina små steg blir det snabbt djupare, och djupare. Tillslut når det ensiffrigt kalla vattnet upp till min bröstkorg.
Men för att ta mig igenom passagen måste jag krypa ihop och vinkla upp huvudet mot bergstaket.
- Ett djup andetag, Harald. Och sen två snabba steg, hörs Mattis röst avlägset.
Luft in. Ögonen och näsan mot taket. Vattnet penetrerar min overall. Tre steg blir det. Och sen framme i nästa grotta. Kylan är inget jag tänker på. Känner mig istället stolt som tuppen när vi går tillbaka genom samma gång som vi kom ifrån.
Väl ute ser jag till att ladda lungorna ordentligt med juniluft. För i Lummelunda kan - som bekant - ingen kan höra dig skrika.

I mörk grotta

En mil norr om Visby står solen i zenit. Men det är inget vårt lämmeltåg kommer att få ta del av under tre timmar. Istället: decimeterhöga tunnlar, kyligt vatten upp till bröstet och kompakt mörker.- Välkomna till Lummelundagrottan, hälsar guiden Mattis Wahlby.